1849 drabbades Paris av en ovanlig nattlig fasa.
Flera kyrkogårdar hemsöktes av något som grävde upp de nyligen avlidna och slet kropparna i stycken.
Det hela började på en av stadens mer berömda kyrkogårdar, Pére Lachaise. Vaktmästarna kunde om nätterna se en skuggfigur slinka omkring mellan gravstenarna, men lyckades aldrig få tag på den. Snart spred sig ett rykte att något övernaturligt var i görningen.
Så småningom slutade hemsökelserna på Pére Lachaise, men dök istället upp på en kyrkogård i en förort till Paris. Historien upprepade sig, med fruktlösa jakter efter mystiska skuggor.
Åter flyttade sig Vampyren då det började bli för hett om öronen. Kyrkogården i Montparnasse blev nästa plats som drabbades.
Parispolisen var fast besluten att sätta fast gärningsmannen vem, eller vad, han nu än var. De ökade bevakningen, och i juni fick de slutligen napp.
En av vaktpatrullerna hade skjutit mot den gäckande besökaren, och lyckats såra honom! Ett stycke utanför kyrkogårdsmuren hittade de pölar av blod och en bit från en militäruniform. På ett sjukhus i närheten fann de den svårt skottskadade sergeanten Victor Bertrand. Denne förstod att spelet var slut och erkände de makabra brotten.
Sergeant Bertrand förklarade att han liksom föll i trans om natten, och i ett tillstånd av vilddjurs-raseri angrep de nyligen begravda på kyrkogårdarna.
Myndigheterna gjorde sitt bästa för att tysta ner den obehagliga skandalen. Rättegången mot sergeant Bertrand blev kort och omärklig. Eftersom han bara gjort sig skyldig till störande av gravfriden, dömdes han till ett års fängelse. Det var allt.
Senare använde sig författaren Guy Endore av Victor Bertrand som modell för sin romanfigur Bertrand Caillet i boken Werewolf of Paris (1933). Den har blivit lite av varulvarnas svar på Dracula, och filmatiserades 1960 som Curse of the Werewolf.