N. Vivendel.
Denna växt är en av de fåtaliga lianerna i vår flora och den enda, som genom sin vedstam och sin längd kan jämföras med den heta zonens skönblommiga och storvuxna klätterväxter. I Skandinavien är den en sydväxtlig art, allmän i Götalands västra kustlandskap och längs Norges s. och s.-v. kust upp till Molde. Den är ej sällsynt på Bohusläns trädlösa klippstränder och öar, där den växer nedliggande, spaljéformigt utbredd. Skönare är den dock i lund och skog, t. ex. i norra Skånes lummiga skogsparker och på de branta, lövskogsklädda bergen kring Hardangerfjord och Sognefjord; den blir där en verklig klättrare, en slingerväxt (liksom störbönan och humlen), och kan uppstiga till mer än 10 m:s höjd i ekar och andra stora träd, lindad kring stammar och grenar med otaliga, täta varv av sin ända till 25 m långa slingerstam. Den planteras tämligen allmänt jämte trädgårdskaprifolen, Lon. caprifolium, och benämnes ofta höstkaprifol, emedan den blommar, sedan trädgårdskaprifolen blommat slut. Bland svenska folknamn, som syfta på dess växesätt, må nämnas vrivändel och vrivångeliträd. (L. caprifolium skiljes lätt från denna art genom de översta bladparen, som sammanflyta till en skål, liksom genomborrad av grenen.)
Till slingrandets mekanism återkomma vi längre fram (se nr 105).
Denna art, såväl som dess samart L. caprifolium, har skymningsblommor, ty för varje dygn är det blott mot aftonen, som de utsända den starka, ljuva vällukten, medan blomningsfenomenet så att säga vilar under dagens ljusare och varmare del. Enär blomman har ett ganska långt och smalt rör, kan honungen i dess botten blott nås av stora insekter med mycket långt sugrör, och sådana insekter äro just svärmarna eller skymningsfjärilarna av Sphinx och närstående släkten. Under vackra sommarkvällar svärma de i mängd kring kaprifolhäckarna. Blommor, som sålunda välja skymningen och natten för sin blomning och då locka insekterna genom en särskild vällukt, har man kallat nyktigama.