N. Perleblom. F. Pyöreä talvikki (rundbladig vinterört); Varsan kavio (fölhov).
Såsom redan blivit nämnt, möta vi här dikotyledoner med fribladig blomkrona och stå nu på övergången till den stora serien frikronbladiga (Choripetalæ). Pyrolaceerna (nr 152-157) sluta sig likväl nära till de ljungväxter, med vilka vi senast sysselsatt oss, och hava därför länge fått kvarstå bland Linnés familj Bicornes.
Pyrola-släktet innefattar mest örter (nr 152-155) med breda blad; dessa äro dock även här läderartade och vintergröna som hos de flesta erikaceerna. Jordstammarna hav långa, fjällbeklädda utlöpare. Blomman, fig. 2, är itll sin plan och sina flesta deltaljer (utom att de 5 kronbladen äro fria) lik de förut anförda ljungväxterna. Fröhuset däremot (tavl. 152, fig. 4; tavl. 153, fig. 3) avviker däruti, att det ej öppnar sig med flikar, utan blott med längdspringor på sidorna och förblir helt både i spetsen och vid basen. Vintergrönornas frön (se tavl. 152. fig. 5, ett frö i stark förstoring) äro mycket små och lätta (filspånslika frön); de hava ett mycket litet och ofullkomligt utbildat växtanlag, men ett fröskal, som är påsigt och rymligt och i sina ändar lösgjort liksom en liten blåsa omkring växtanlaget.
Den största och vackraste arten inom släktet är Pyrola rotundifolia. Den är också den allmännaste, ty den finnes över hela vår nord, mest i barrskog på skuggrik lokal med lös skogsmylla, men även i lundar och ej sällan även på skogsängar; i fjälltrakterna ses den dessutom på torra, öppna backar. Hela vintern om behålla bladen sin klara grönska. I början av juli utslå blommorna, som äro svagt välluktande med vita, tjocka kronblad av porslins- eller vaxlikt utseende. Bland artens kännetecken märkas de runda eller brett elliptiska bladen, de korta nästan omärkliga tuberna på ståndarknapparna och det långa, nedhängande men båglikt uppåtkrökta stiftet.