N. Björnebær.
Hubudmassan av sl. Rubus inom nordens floraområde utgöres av björnbärsbuskarna, ett stort antal arter, underarter och former, som höra till de mest svårskilda i vår flora. De kallas stundom även svarthallon och björnhallon (se dock även följande art, blåhallon). Alla dessa arter hava taggiga, 2-åriga stammar, som växa i mer eller mindre vågräta bågar eller ock nedliggande på marken, på murar, på kringstående buskar o. s. v. Första året är en sådan buskstam en oförgrenad nystam (jfr nyponbuskarna, nr 290) med strödda, 5-fingrade blad; andra året blir den huvudstam för en mängd sidoskott med blommor, och förtorkar sedan frukten mognat. Hos flera arter böjer sig denna bågformiga stam med spetsen ned mot marken, borrar sig in däri och fäster sig med kniprötter. Denna buskstams utseende (särskilt som nystam första året), dess taggbeväpning, tvärsnittets form m. m., avger en del av kännetecknen för ifrågavarande arter. I någon mån skiljas arterna även på bladen, blommorna och frukterna. Våra bilder å tavl. 307 visa björnbär av två olika typer, fig. A, 2 och B.
Björnbärsarterna växa sällskapligt på torra, varma, helst solöppna lokaler och fordra ett milt och jämnt klimat. De äro därför allmännast i kusttrakterna och här i norden avgjort sydliga och västliga arter. Ymnigast förekomma de i Sveriges sydligaste landskap och i kustlandskapen vid Kattegatt och Skagerack, samt därefter spridda längs Norges västkust åtminstone upp till Sogn. Vid Östersjökusten träffas hithörande arter föra nordligare än vid Stockholm; till de allmännare i Sveriges östra del hör Rubus nemorosus, tavl. 307, A (även på Åland). Även R. plicatus (307, B) har jämförelsevis stor utbredning i Sverige och Norge.
Björnbären äro som sylt mycket läckra. Deras tillredning försvåras dock därav, att stenfruktsamlingen ej så lätt lossnar från blomaxeln, som hallonet. De mogna ganska sent (september).