Den 25 maj 1982 framträdde en 47-årig man i Aftonbladet under rubriken Att dö var skönt - jag gör gärna om det. Detta var hans berättelse:
Det var en solig och vacker dag. Jag körde vägen från Nynäshamn till Stockholm. Jag tror det var vid Berga som jag fick se en sopbil längre fram på vägen.
Jag närmade mig sopbilen sakta. I lagom tid lade jag i tvåan och accelererade för att köra om. I samma ögonblick svängde sopbilen rakt över vägen, åt vänster.
Min Maserati hamnade mellan sopbilens främre och bakre hjulpar, den flyttades elva meter. Nagra ögonblick senare satt sopbilens förare på knä framför mig, han grät och var förtvivlad. Själv kände jag mig lycklig på något sätt.
Jag sade åt sopbilsföraren att han inte skulle vara ledsen, jag berättade - skrattande - för honom att jag nu tänkte dö och att det kändes bra.
Sedan färdades jag i ett ganska starkt ljus. Jag hörde hela tiden en hög, väldigt ljus ton. Jag mötte min pappa. Jag mötte min son, som bara hade ett ben och jag minns att jag tyckte det var konstigt att han var enbent i himlen.
Jag mötte också min fru.
Ingenting sades, men allt var behagligt. Det vilade en frid över mina närmaste, och de sag så välkomnande ut.
Sedan började jag tappa fart och det kändes som om jag skulle falla igenom. Det blev obehagligt, för jag ville inte åter till livet.