Svärdsliljan är i vår flora av intresse såsom enda inhemska och vildväxande representant för släktet Iris, som räknar 100 arter på norra halvklotet, och den är dessutom en av våra mest framstående växter genom blommans betydliga storlek, behagliga form och säregna byggnad. Blomkalken är liksom hos de egentliga liljeväxterna bildad av 6 blad i 2 kretsar, men olikbladig, dock utan att vara zygomorf, ty de tre yttre bladen äro alla lika, och på samma sätt de 3 inre, som äro små och stå upprätt. De 3 yttre bilda blommans eleganta skyltapparat och prydas av en mörkare gul fläck, omgiven av svartbruna, sammanlöpande honungstecken (jämför stycmorsviolen, nr 227). Ståndarna äro blott 3, och av liljeväxternas 6 ståndare är det den inre kretsen, som här saknas, vilket inses därav, att de 3 ståndarna sitta mitt för de 3 yttre kalkbladen och tillika mitt för de 3 märkena. Tillika äro dessa 3 ståndare väl skyddade därigenom att märkena äro stora och bladlika samt välvda över var sin ståndarknapp, en efterbildning av det pollenskydd, som t. ex. i en tvåläppig blomkrona bildas av överläppen. Redan härav kan man förstå, att Iris-blomman är en fullkomning av lilje-typen, ty dess ståndare äro dubbelt färre (således en besparing), men förträffligt skyddade, ehuru blomman står upprät; och härtill må läggas, att pollineringen hos Iris är säkrare betryggad, trots ståndarnas ringa antal. Man kan med skäl säga, att denna Iris-blomma är liksom sammansatt av 3 tvåläppiga blommor, som utgå från blommans centrum. De 3 stora, hängande kalkbladen motsvara 3 underläppar (jämför Lamium, tavl. 95, och Orchis, tavl. 399), där insekten finner honungstecknen och därför tager plats. Därmed har blomman undanbett sig ett sådant planlöst kringströvande av insekten i blomman, som lätt kan förekomma i en liliacé-blomma, och i stället anvisat honom en enda bestämd väg till var och en av de 3 honungskällorna, samt i och med detsamma omedelbart förbi var och en av de 3 ståndarknapparna. Det blir nu insektens rygg, som uppfångar ståndarmjölet, alldeles som hos t. ex. Lamium, och strax framom ståndarknappen nedhänger en liten vårtlik spets, märkets mittflik och mottagliga punkt, som insekten berör, strax innan han hunnit in till själva ståndarknappen. Det medförda ståndarmjölet avstrykes alltså på mrket, innan nytt sådant fäster sig på insektens rygg, en mycket vanlig anordning till befrämjandet av pollinering medels en annan blommas pollen. Vi skola på de följande sidorna, hos orchideerna, finna ståndarnas antal minskat ända till en enda och i samband därmed en enda väg in i blomman, att pollineringen ej felslår, oaktat ståndarknappen är en enda.
Blomkalken är en av de största i vår flora, men ovaraktig, och blomningen kortvarig.
Svärdsliljan har sitt namn av de jämnbreda, spetsiga bladen, som stå uppräta liksom svärd med spetsen uppåt. De hava samma egendomliga byggnad -- en med sina halvor längs efter hopvuxen bladskiva -- som hos myrliljan (nr 394, se sid. 322). Växten lever på kärrartad mark vid stränderna av sjöar och åar eller stundom i grunt vatten. Dess fröspridning sker med vattnets tillhjälp, ty fröet, fig. 8, har ett löst sittande fröskal, varigenom det länge hålles flytande. Utbredningen går i Sverige till s. Norrland, i Finland till ungefär samma polhöjd, men i Norge ända till s. Nordlanden.