N. Mjödurt. F. Mesiangervo. Lappl. Skalla.
Bland de rosblommiga växterna i inskränkt bemärkelse (jfr nr 283) eller de egentliga rocaceerna sätta vi här släktet Filipendula främst, emedan dess blomma nära ansluter sig till Cotoneasters genm skålformig blomaxel och några frå fruktämnen i en krets i bottnen av denna skål, fig. 3 och 4. Olikheten består huvudsakligen däri, att Filipendulas småfrukter äro fullkomligt fria från blomaxeln, och att denna bortvissnar efter blomningen. Hos våra två inhemska arter blir varje småfrukt en 1-fröig nöt, fig. 6. Älggräsets gängse botansiska namn är Spiræa ulmaria L. Spiræa-släktet innefattar en mängd arter, som nästan alla äro buskar (n. Asien, Nordamerika). De två skandinaviska arterna (nr 288, 289) har man avsöndrat från släktet dels för deras örtnatur, dels för de enfröiga, nötlika småfrukterna. Hos buskspiræorna ro nämligen småfrukterna små fröhus.
Rosväxterna hava i allmänhet så stora och vackra blommor, att de var för sig göra sig gällande och ofta sitta ensamma (se t. ex. Rosa, Fragaria, Geum, Potentilla). Undantag därifrån gör sl. Filipendula, som har blommorna tätt förenade i rika blomställningar, där de flesta blommorna samtidigt stå i blom och sålunda (jfr umbellifererna) samverka till pollineringens säkra och snabba genomförande. En så rik samblomning av tusen blommor som hon älggräset förmår under solvarma förmiddagar locka en otrolig mängd insekter, som med synbart välbehag tumla sig i blomställningens mjuka och doftande bädd. Honung saknas emellertid, och blott ståndarmjöl insamlas. Blommornas egendomliga doft räknas till de benzoloida vällukterna och förorsakas av den i kronbladen befintliga spiréa-oljan.
Älggräset växer sällskapigt på fuktiga skogsängar, på försumpade ställen i skogarna (alkärren), vid skuggrika stränder o. s. v., och håller sig envist kvar i de diken, som genomdraga åkrar och gärden. -- Anmärkningsvärd är den starka, angenäma lukt, som bladen avgiva om de söndergnuggas: den liknar närmast rödklöverns blomdoft, och man plägar med blad av älggräset gnida insidan av en bikula för att locka dit in ett bisamhälle, som svärmar. Man har förr använt denna växt till att gnida träfat och kar vid brygd eller tillsätta den som krydda för att giva smak åt öl och mjöd. Därav förklaras växtens gamla namn rarört, karsöta (kassöta), mjödört, ölgräs m. fl. Artens växlokaler hava föranlett namnen kallgräs och algräs.
Älggräsets utbredningsområde omfattar hela Skandinavien och Finland samt nästan hela Europa och Sibirien. Som ganska högväxt (omkring 1 m) hinner arten i allmänhet först tämligen sent till blomning (efter midsommar).