De två arter, som här anföras under det gemensamma namnet ängskrasse -- de kallas även bräsma -- äro tämligen allmänna över hela norden på våta ängar, d. v. s. de ståndorter med örter och gräs, som åtminstone ännu under försommaren hava våt mark, vare sig genom översilning från källflöden eller genom sin låglänta belägenhet vid sjöstränder o. dyl. Våt- eller kärrängen har frodig vegetation, men ej lika artrik och omväxlande flora av insektblommiga växter, som slåtterängen (nr 40) och ängsbacken (nr 53). Detta beror i de flesta fall därpå, att den vattendränkta (man säger ofta: vattensjuka) och därigenom kallare marken är hindersam för många växters trevnad. Under våren se vi ofta kabbelekan (nr 174) ensam på dessa lokaler. Andra sumpväxter, som redan omtalats, äro kärrspiran (nr 123), förgätmigejen (nr 81), ältgräset (nr 164); längre fram skola vi inom denna kategori finna älggräset (nr 288), kråkklövern (nr 302), vitviseln (nr 278) m. fl., men ymnigast flera gräs och halvgräs, t. ex. en mängd starr- (Carex-)arter. De två Cardamine-arterna hava något olika fordringar och växa i allmänhet ej tillsammans. C. pratensis, arten med ljusgrön örtfärg och blekvioletta kronblad, är mindre fuktälskande; C. dentata, som har mörkare grön färg och nästan vita, svagt eller icke ådriga kronblad, uppträder på våtare mark, ofta nästan som vattenväxt vid stränder och i diken.
Till den senare artens utmärkande kännetecken hör även, att de övre bladens småblad äro bredare, ofta tandade, och tydligt skaftade, samt hela växten, särskilt kronbladen, betydligt större.
Om ängskrassens blomning och fruktsättning gäller detsamma som om Dentaria. Oftast söker man förgäves mogna skidor. Man finner däremot ej sällan en vegetativ förökning genom yngelknoppar, särskilt hos C. dentata. Dessa uppkomma här på bladen, fig. 5, ett förhållande, som för övrigt är mycket ovanligt i växtriket. Det är de äldre, ofta t. o. m. de avfallna rosettbladen, som på den våta marken giva upphov till dessa förökningsknoppar, och i vissa trakter, t. ex. i norra Skandinavien, ses detta förökningsmedel ganska allmänt.
De färska bladen av dessa arter äro ätliga och smaka likt trädgårdskrassens, men något beskare. De hava förr även använts mot skörbjugg liksom den egentliga skörbjuggsörten Cochlearia (nr 204).