N. Asp. F. Haapa. Lappl. Suppe.
Det artrika poppelsläktet har inom vår flora endast 1 art, den egendomligt avvikande aspen, allmän över hela norden. Den är liksom alla inom denna familj en tvåbyggare; i motsats till nästa släkte (Salix) är den vindblommig och har både han- och honblommor i hängen, fig. 2 och 3. Båda slagen blommor hava en litet bägarlik kalk, fig. 6 och 7, samt handflikigt skärmblad, kantat av långa hår till vinterskydd för blommorna, fig. 4 och 5.
Aspen växer sällskapligt på tora platser, i hagar, på berg o. s. v. De långa, vågräta rötterna alstra rotskott i mängd, som hastigt växa upp till täta dungar. Dessa telningar hava hjärtlika, finsågade blad, men hos kronträdet är bladskivan kretsrund med buktad kant.
Asplövens lättrörlighet och ständiga dallring förorsakas därav att bladskaftet är plattat från sidorna och av stor längd i förhållande till den fasta, styca och tunga bladskivan. Därigenom faller skivan ständigt över åt höger eller vänster utan att kunna stanna i något av dessa lägen. Aspen har emellertid stundom kortskaftade blad, som ej äro i ständig rörelse; dessa hava vid skivans bas två små skålformiga honungskörtlar, fig. 9, extraflorala nektarier, som locka myror upp i trädets krona, vilka hålla växten fri från andra insekter (jfr nr 63, 314 och nr 319). Man har därför velat förklara de vanliga bladens långa, hoptryckta skaft som en ersättning för dessa nektarier, ty genom den ständiga dallringen hindras skadliga insekter från att fatta fäste på bladen.
Den förnämsta skillnaden mellan denna familj, den sista av hängeträden, och de föregående, är frukten, som hos både Populus och Salix är ett 2-bladigt, enrummigt fröhus, fig. 7, med många frön, samt frönas stora hårtofs, fig. 8, varigenom de spridas med vinden.
spen blir mycket hög och rak, ända till 30 m. Barken är slät och förblir länge grönaktigt gulgrå; för sin saftighets skull avgnages den av många djur. Veden är vit, lös och lätt och har stor betydelse som material till tändstickor.