N. Marie nyckelband. F. Esikko (primula); Orhinpää (hingsthuvud).
Med denna välbekanta art, typen för primulaceerna, möter oss ett djupare och smalare kronrör, än hos de närmast föregående. Kronan är trattlik med i röret inneslutna befruktningsdelar, och liksom hos vissa boraginaceer (t. ex. nr 83 Anchusa) är mynningen försedd med fem små knölar eller fjäll, som bidraga till att stänga den för regn och objudna gäster ur insektvärlden. I överensstämmelse härmed hava de förut uppräkade släktena med kort kronrör (nr 132-134) endast pollenblommor, men våra Primula-arter (nr 136, 137) hava även honung, och deras blommor äro avpassade för bin och humlor.
Släktet Primula innefattar arter, hos vilka man först iakttog den s. k. heterostylien (se nr 79) eller, som förhållandet med en närmare bestämning kallas, heterodistyli, ett namn, som syftar på att två (endast två) olika blomformer uppträda hos en och samma art (men på olika stånd); se fig. 3 och 4. Bland andra har även Darwin noga prövat dessa Primula-blommor och funnit, att vid legitim pollinering, d. v. s. då ett märke pollineras från ståndarknappar, som befinna sig på samma höjd som märket i fråga (men i en annan blomma), blir resultatet en säkrare befruktning och bättre frösättning, än vid den illegitima (d. v. s. då ett lågt sittande märke, fig. 3, får pollen från de högt sittande ståndarknapparna i samma eller i en annan blomma). Den legitima pollineringen är således här nödvändigt förenad med korsning mellan skilda stånd eller individ. Olikheten mellan de båda blomformerna visar sig även hos ståndarmjölet, sett under mikroskopet, ty de högre ståndarna, fig. 3, hava stora pollenkorn, emedan dessa skola utveckla sig p ett märke med långt stift (fig. 4), varför deras groddar eller s. k. pollenslangar få en längre väg att tillryggalägga ned till fröämnena; de lågt sittande ståndarknapparna innehålla däremot ståndarmjöl av smärre korn.
Till sin blomning en bland vårens (veris) förstlingar (primula), är gullvivan en kär uppenbarelse för alla, som längta efter vårens ankomst och växtlivets uppvaknande ur den långa vintervilan. Redan vid snösmältningen visar sig den övervintrande bladrosetten med de vitgröna, sammetsludna bladen, och i maj och juni stå gullvivorna i blomning. Mycket ymnig som denna viva är, plockas den i ofantlig mängd till buketter och är en av årstidens populäraste prydnadsblommor. Blomställningen är en flock, fig. 2, en nyckelknippa - därav forlnamnet Jungfru Marie (även Sankt Pers) nycklar. De yngsta blommorna luta, men de äldre resa sig allt mera upp för att slutligen i fruktstadiet, fig. 5, stå styvt uppräta, tryckta mot varandra. Fröhuset mognar inneslutet i blomfodret; det öppnar sig med 5 flikar i toppen, fig. 5, och till följd av såväl dess form som dess ställning kan fröspridningen endast ske då stjälken kraftigt stötes eller skakas, t. ex. av blåsten.
Gullvivans underjordiska delar äro en vertikal- eller pelarjordstam, och , efter pålrotens död, vilken inträffat i början av exemplarets tillvaro, får stammen ett antal tjocka trådrötter. Denna jordstam avdör och multnar i sin nedre ända och tillväxer uppåt med en bladrosett varje år, till dess den avslutas med en blommande stängel; tillväxten fortgår därefter med rosettbärande sidogrenar, som i sin tur på samma sätt avslutas med blomställningar.
Så allmän denna art än är i s. Sverige, är den dock i mell. Skandinavien sparsam och går ej längre i norr än till Ångermanland och ungefär motsvarande latitud i Norge och Finland.
Släktet Primula är artrikt och en stor del av dess arter äro alpina (se under följande art!). I Alperna finnas närmare 30 sådana, bland vilka den bekanta P. auricula L. (aurikler).