Fru Mary Hardy Reeser, 67 år, flyttade till Florida för att få vara nära sin son Richard.
På kvällen den 1 juli 1951, hade Richard varit hemma hos henne. Hon hade då varit lite ledsen över att två vänner inte hade hört av sig.
Reeser sa att hon skulle ta två sömntabletter och gå och lägga sig tidigt, så Richard åkte därifrån vid halvniotiden.
Fru Carpenter som bodde granne med fru Reeser, såg henne som hastigast vi niotiden på kvällen. Då satt hon i morgonrocken och rökte en cigarett i sin fåtölj.
Ett telegram till Reeser kom klockan åtta morgonen därpå, som Carpenter kvitterade ut. Hon gick bort till sin hyresgästs lägenhet, för att lämna det.
När Carpenter tog tag i dörrvredet var det väldigt hett. Hon blev då rädd och ropade på hjälp. Ett par målare från andra sidan gatan kom skyndande. Den ene fick upp dörren och möttes då av en het luftstöt.
Det var nästan ingen rök i rummet och bara en liten eldslåga i en träbjälke. Fru Reeser kunde de inte hitta. Brandkåren anlände och släckte lågan med en handpump.
Brandchef S.O. Griffith inledde sin undersökning och fann en förkolnad yta mitt på golvet ca 1 meter i diameter.
Där hittade han ett antal stolfjädrar och kvarlevorna av en kropp. En förkolnad lever som satt fast vid ett stycke ryggrad, en hopkrympt skalle, en fot i en toffel och en hög med aska.
En stor undersökning drogs igång med experter från polis och brandkår.
Man fann att exakt 125 cm ovanför golvet var tak, gardiner och väggar täckta av illaluktande oljigt sot. Väggen intill stolen var lätt brunfläckad, men mattan där stolen hade stått, var inte ens bränd tvärs igenom.
Väggspegeln tre meter bort, hade spruckit av hettan. På toalettbordet hade två vaxljus smält, men vekarna låg oskadda kvar.
Tidningarna som låg på bordet intill fåtöljen samt andra lättantändliga föremål, hade inte kommit till skada.
FBI kallades in. Deras slutliga rapport löd att inga kända kemiska medel eller andra katalysatorer kunde ha orsakat branden.
Doktor Krogman, expert på brännskador konsulterades.
Han skrev bl a i sin rapport: Huvudet förblir inte i ett stycke vid en normal förbränning. Under inga omständigheter skrumpnar eller krymper det till avsevärt mindre storlek. I en hetta så intensiv att mjuka vänvader förintas, exploderar skallen i småbitar.
Trots den moderna teknologin och expertis som fanns till hands, lyckades man inte lösa fallet.