N. Stor Rödknap. F. Piennar-kaunokki.
Denna Centaurea-art liknar till sin habitus eller det allmänna utseendet tämligen mycket en rödblommig tistel, ehuru alldeles utan tornar. De stora runda holkarna hava givit anledning till namnet knoppört; den sega, styva stjälken och ännu mer den stora och sega roten hava föranlett benämningen järnört eller järnrot. Bladen äro emellertid tämligen tunna och mjuka och vackert gröna. Holkfjällens bihang äro svarta och kamlikt fransade, fig. 3. De könlösa kantblommorna hava en högst betydlig längd, fig. 5. - Centaurea-frukterna hava liksom kardborrarnas alltför kort hårpensel för att kunna spridas med vindens tillhjälp; men de kvarsitta i holkarna långt in på vintern, då den styva stjälken ännu står kvar, och äro eftersökta av småfåglar, som splittra holken och stänka omkring frukterna under sin måltid; fröna äro nämligen oljerika och närande. - Om väddklintens örtståndtorkas och sedan kokas, ger det en hållbar gul färg åt ylle, som betas i vismut utan kokning; men med kokning en ljus olivfärg (Svensk Botanik).
Väddklinten är i södra och mell. Sverige, Norge och Finland spridd som vildmarksväxt på torra ängar, åkerrenar och buskbeväxta backar, men saknas i vissa trakter. Ytterst allmän är däremot rödklinten, Centaurea jacea, en ängsväxt, skild bland annat genom glansigt bruna, hinnaktiga, ej fransade hokfjäll. Bägge blomma under hög- och eftersommaren (juli, augusti o. s. v.).