Vägtistel
N. Veitistel. F. Piikki-ohdake (taggtistel).
Våra växtbilder från den skandinaviska norden inleda vi med den familj, som står högst bland de tvåhjärtbladiga blomväxterna (dikotyledonerna), nämligen korgväxterna. Vi säga att de stå högst, emedan deras byggnad visar en hög fulländning i många avseenden, särskilt till blomman, blomställningen och frukten. Dessa organ förete nämligen här många säregna och planmässiga bildningar, varigenom en korgväxt måste anses stå mycket högt på utvecklingens trappa. Härtill kommer, att denna familj är den talrikaste bland de nu levande blomväxterna och sålunda kan anses företrädesvis tillhöra den innevarande perioden i växtrikets historia och trivas väl i densamma. Korgväxterna äro alltså av ungt datum, och i själva verket äro sådana ej kända bland äldre fossila växter.
Vägtisteln är såsom typ för korgväxterna lätt att studera. Det nålbeväpnade, stickande lilla klot, varur de purpurröda blommorna utskjuta, är, såsom var och en själv kan övertyga sig, icke en blomma, utan, såsom Linné uttryckte sig, en sammansatt blomma - därav namnet compositæ - eller med ett riktigare uttryck: en tät blomställning, som härmar en blomma. Det är den som kallas blomkorg. En stor mängd blommor äro här tätt sammanpackade inom ett skyddande, skålformigt eller bägarlikt hölje av talrika, smala blad, som äro stödblad eller skyddsblad. De utgöra blomkorgens holk. Genom trängseln vid denna täta sammanslutning undergår varje enskild blomma vissa förändringar: Blomfodret förkrymper och bildar blott en krets fina hår (fig. 4), som emellertid vid fruktmognaden få en betydlig storlek i förening med en viktig uppgift vid fröspridningen ( se nedan ); och själva blomkronan är mycket lång och smal för att nå upp ur den djupa holken. Med avseende på den enskilda blommans byggnad hänvisas för övrigt till kardborren å tavl. 4, som är väsentligt lik vägtisteln till blomform och befruktningsdelar.
En blomkorg skänker blommorna fördelarna av en kraftig samverkan i blomnings- och fruktsättningsfunktionerna och ett säkert skydd för fruktanlagen.
Då vägtistelns frukter mognat, har också det vita, dunlika blomfodret växt ut till en liten yvig krona av fina men styva fjäderlika strålar, som tränga i sär de förtorkande holkfjällen. Frukterna, som äro små enfröiga nötter, kunna nu falla ut, men uppbäras av den yviga och lätta fjäderkronan (fig. 6), så att de falla mycket långsamt med svävande rörelse och därunder kunna föras långt bort av vinden. De äro således sväv- eller flygfrukter, en bland korgväxterna ganska vanlig inrättning, som verksamt bidrager till fröspridningen och ger flera arter en vidsträckt utbredning. Svävapparaten hos släktet Carduus äro dess fina hår enkla och bilda en s. k. hårpensel.
Med tistlar mena vi örter, som äro beväpnade med stickande tornar. Ofta äro dessa örter stora och kraftiga, och till följd av tornarna på bladen och stjälkarna undvikas de av människor och djur och kunna därför ostörda bilda snår och häckar på samma sätt som nässlor och törnbuskar. I de nordiska länderna hör vägtisteln till de kraftigast beväpnade och ses allmänt längs vägkanter, på hårda betesmarker m. m., men är ej nog storväxt för att bliva ett besvärligt ogräs. Den är tornbeväpnad både på bladen och de bladlika lister, som från dem löpa ned på stjälken. Men även blommornas skyddsblad, de s. k. holkfjällen, sluta med en nålvass torn. Vägtisteln har liksom enen den betydelsen att mellan sina torniga blad skydda spädare växter mot att förtäras av boskapen eller nedtrampas av djur och människor.
Vägtisteln är i skandinavien utbredd ända till polcirkeln