N. Vild timian. F. Aju-ruoho; Tshaiju (te, ryska).
En nedliggande, mattbildande miniatyrbuske med delvis övervintrande blad, tämligen allmän på torra, sandiga eller grusiga backar, stundom även klippor, i nästan hela Sverige och Finland samt nordanfjällska Norge. De blommande skotten dö före vintern; växten kallas därför halv- eller örtbuske. Till släktets kännetecken här, att även blomfodret är tvåläppigt och på insidan bär en tät hårkrets, som efter kronans fällning tillsluter fodermynningen liksom med en bomullspropp.
Liksom hos Mentha (nr 88) och några av de följande äro blommorna av två slag, dels vanliga tvåkönade, fig. 3, dels honblommor med mycket förminskad krona, fig. 4; de senare finnas på särskilda stånd. Så beskaffade växter kallas gunodieka (gynodioika). Bladen, fig. 2, hysa i sina små punktfomiga körtlar en välluktande eterisk olja. Den mycket liknande trädgårdstimjan , Th. vulgaris L., lämnar den som läkemedel använda timjanoljan, vartill utan tvivel även backtimjan kunde duga. Tymol har samma antiseptiska och mögelhindrande kraft, som mentol (nr 88). Bladen av backtimjan äro användbara som tesurrogat.