Jag måste säga att jag stödjer Hasses ståndpunkt om att begreppet bevisbörda används på ett felaktigt sätt.
Det här med bevisbördan ska inte ses som en regelparagraf i argumentering. Den speglar endast att olika personer har olika intressen. Man vill ofta inte problematisera alla aspekter av sin tillvaro. De aspekter personen väljer att inte problematisera betraktas enligt lösa principer.
Bevisbördan speglar verkligheten att den med avvikande åsiker, i ett ämne andra inte närmare intresserat sig för, måste väcka intresse hos dem han vill diskutera åsikten med. Den ointresserade vill inte ens lägga ned tid på att införskaffa kunskap i ämnet, och kommer alltså att behålla sina principer, vilka ofta är de samma som de konventionella principerna (dvs de som delas av en större mängd människor inom kulturen). Med 'princip' menar jag en slags åsikt som hålls, utan att den analyserats grundligt. Alla våra åsikter bygger alltså direkt eller indirekt på principer.
När personen med den avvikande åsikten gjort ämnet till ett gemensamt intresse, kommer motparten att börja analysera sina principer som utgör den skilda åsikten. Vid en sådan analys har man ett intresse för argument för och emot de olika alternativa åsikter som finns till hands. Givetvis är man då även intresserad av andras argument, och av de källor som stödjer argument för och emot de olika alternativen.
Efter en tids analyserande kan det hända att en av parterna börjar finna att något åsiktsalternativ väger tyngre än andra, och vill förmedla till eller pröva denna upptäckt hos motparten. Även då är givetvis parten intresserad av alla argument, för att bemöta motpartens och finslipa sina egna.
En halvhjärtat intresserad person med en bestämd åsikt kan vilja komma med argument utan att orka finslipa dem eller utan att grundligt belägga/analysera dem. Det är sådana personer som på grund av brist på egentligt intresse inte upplever någon bevisbörda. Han vill varken analysera eller förmedla sina åsikter. Han bryr sig inte ens om hans åsikter är felaktiga och ogrundade. Denna person skjuter då över allt arbete till motparten.
I denna situation hjälper det inte om motparten har mycket god bevisning för sin åsikt. Han måste på något vis intressera parterna för att de ska uppmärksamma bevisen. Om problemet är mångfacetterat kommer bevispresentationen troligen ta en viss tid i anspråk. Att väcka intresset genom att lägga fram bevisen fungerar bara om detta kan göras på ett så komprimerat sätt att motparten inte behöver mobilisera något intresse för att ta del av bevisen.
Att en part inte lyckas övertyga en annan part om sin åsikt måste inte tyda på bevisbrist, utan kan mycket väl vara ett tecken på rent ointresse hos motparten!
Men vi är ju alla med i detta möte eftersom ämnet är av något sorts intresse för oss. Varför beter sig då många mötesdeltagare som om de vore helt ointresserade av en diskussion i ämnet? Varför har argumentering setts som en börda, som man bör undvika och överlåta till de andra? Jag tror att en del av svaret har att göra med att vi är intresserade av olika delar av området. Området är ju jättestort!
Jag önskar dock att diskussionen kunde föras utan att flera sitter med armarna i kors och bara väntar på att någon ska skriva något intressant. Alla skulle vinna på om fler, oavsett om deras åsikter är konventionella eller inte, ville axla bördan att analysera åsikterna som kommer fram i mötet; både andras och sina egna. Oengagerade raka avfärdanden av andras åsiker leder ingenstans och är bara tröttsamma.