Hem

Blåklint (Centaurea cyanus) Korgblommiga växter (Asteraceae / Compositae), Magisk växt, Ört, Medicinalväxt

Ändra sidan Visa ditt intresse Ämne 474829, v4 - Status: normal.
Försteredaktör: Zorna
är en sorts Korgblommiga växter (Asteraceae / Compositae) , Magisk växt , Ört och Medicinalväxt

Blommande ört som växer under sensommaren och kan användas inom magiska ritualer.

Alias: blåklint, blåklint (centaurea cyanus) och centaurea cyanus l

normal

Blåklintens magiska gåva till Dig

Får Dig att uppleva världen som rik och givmild, och används för att balansera upp överflödet då det vackra är inte alltid det nyttiga.
Ingår i besvärjelsen Överflödsmagi.

UPPHOVSRÄTT ©

Enligt lag om upphovsrätt av den 30 december 1960 är ändringar eller omskrivning av innehållet i denna text, helt eller delvis, förbjudet utan medgivande av författarinnan Zorna, eller Zornas Utbildnings Centrum. Förbudet gäller även varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering eller bandinspelning.

normal

N. Kornblom. F. Ruis-kukka (rågblomma); Ruis-kaunokki.
Den vackra blåklinten, de mognande sädesfältens skönaste prydnad i våra länder, är icke en inhemsk nordisk växt i samma mening som vår vildmarksflora, skogarnas, myrarnas och ängarnas växter, även om den kan sägas trivas väl i vår nord, då den utbrett sig till de skandinaviska ländernas nordligaste delar. Blåklinten är en av våra mest omtyckta vilda blommor, men just fägringen i dess djupt och rent mörkblå färg pekar hän mot ett ypperligare luftstreck och en formrikare växtvärld än nordens. Hos oss, liksom i våra grannländer och hela mellersta Europa, växer blåklinten uteslutande bland säden och har enårig varaktighet liksom den. Men måhända har den redan i urminnes tid medföljt det första utsäde, som nedlades i skandinavisk jord. Dess frukter äro funna som fossila bland avfallet kring de gamla schweiziska pålbyggnaderna. Som vild lever blåklinten i Grekland, på Sicilien o. s. v., där den bebor klippavsatser och torra bergsluttningar.

Släktet Centaurea skiljes från sina anhöriga inom Cynareæ genom följande tvenne kännetecken: holkfjällen äro breda och platta och utstyrda med en hinnaktig, flikad eller tandad, stundom t. o. m. fransad spets (fig. 4-6 och tavl. 8, fig. 3), och blomkorgens yttersta blommor, fig. 7, saknar ståndare och pistill - de äro således könlösa -, men hava i stället en större blomkrona än de övriga i samma korg. Dessa kantblommor kunna icke sätta frukt (av pistillen finnes dock ett litet förkrympt fruktämne, fig. 7, varemot stift och märke alldeles saknas), och deras uppgift är en annan nämligen att skylta med det stora, präktigt mörkblå brämet, varigenom insekter säkrare lockas att besöka blomkorgen, än av de oansenliga mittblommorna. Dessa senare, fig. 8 och 9, likna i allt väsentligt kardborrens och tistlarnas rörformiga, tvåkönade blommor med deras sinnrika inrättningar för befruktningen (se sid. 4 och tavl. 4).

Blåklinten kallas i många trakter även blåklätt, kornblomma, blåhatt, båtsmanshatt, åkerros m. m. och planteras med fördel som en vacker rabattväxt. Den visar då flera färgvariationer än i vilt tillstånd, t. ex. med blekblå eller vita kantblommor, skära eller purpurröda mittblommor m. m. Holkfjällsbihangen hava hos denna art små silver- eller kopparglänsande sågtänder. Örtbladen äro, i synnerhet på översidan, överdragna av ett vitt spindelvävslikt ludd, ett minne av hemlandets torra klimat och klara himmel.