N. Marikaape. F. Poimulehti (veckblad).
Bland våra rosaceer är denna en av de oansenligaste genom låg växt i förening med små, gulgröna blommor, bilkas hylle endast utgöres av 8 små kalkblad i två kretsar (närmast jämförliga med fodret och ytterfodret hos Potentilla; se nr 298!). Ståndarna äro blott 4, fig. 2. Särdeles allmänt ses på ängar av alla slag de låga, uppstigande stjälkarna med sina talrika rosettblad, som för sin egendomliga form än hava liknats vid veckade slöjor eller kappor (därav namnet Jungfru Marie kåpa), vilka vattendroppar av ovanlig renhet och storlek samla sig. Dessa droppar uppstå på det sättet, att bladen själva under ljumma och fuktiga nätter, i synnerhet då plantan växer i fuktig jord, avsöndra ur sitt inre det genom rötterna i stort överskott upptagna vattnet. I en torrare atmosfär skulle detta vatten avdunsta i gasform, men utpressas nu i droppform. Hos Alchemilla visa sig dessa droppar vid bladkantens tänder, och de små vattenpärlorna sammanflyta sedan för att, eftersom bladyton icke kan vätas, kvarligga som en stor rund droppe i daggskålens botten, ända till dess förmiddagsvärmen förgasar den, Vad vi kalla dagg, är således bevisligen till stor del växternas egen vattenhalt, som i en fuktighetsmättad luft kvarstannar i droppform på deras yta. Samma företeelse visar sig nämligen, om en glaskupa stjälpes övern en växt, och likaså i ett väl vattnat drivhus, ty i bägge fallen utfälles den mättade vattenångan i form av droppar i det slutna rummet.
Alchemilla vulgaris har numera övergått till ett kollektivt begrepp, ty man har funnit, att den innefattar en mängd ganska konstanta arter, även om dessa äro mycket närstående och skilja sig genom små och obetydliga kännemärken, t. ex. hårigheten, bladtändernas antal på varje bladflik, blomstorleken m. m. I Skandinavien har man återfunnit mer än ett dussin av dessa småarter med bestämda och oföränderliga kännetecken (vår avbildning på tavl. 297 motsvarar närmast Alchemilla subcrenata Buser). Den svenske botanist, som först fäst uppmärksamheten härpå, har dessutom gjort den överraskande upptäckten, att hos dessa arter antingen helt och hållet eller till stor del saknas normalt, dugligt ståndarmjöl, och att en befruktning sålunda ej kommer i fråga, samt att det växtanlag, som det oaktat förefinnes i fröet, uppstår genom parthenogenesis (se nr 29, sid. 23) eller ur en obefruktad äggcell. Då fröet sålunda uppstår på rent vegetativ väg och i likhet med sticklingar och yngelknoppar utgör en del av moderväxten själv, ren och oblandad -- ty inga främmande egenskaper hava tillkommit, enär befruktning ej försiggått --, så kan den partenogenetiska förökningen förklara, varför de olika småarterna visa en så förvånansvärd oföränderlighet i sina minutiösa kännetecken. Det är nämligen eljest väl bekant, att fröna hos en växt (de verkliga fröna, som äro befruktade fröanlag) ej med säkerhet frambringa avkomlingar, som äro fullkomligt lika moderväxten eller lika sins emellan, ty dotterplantornas utseende är beroende även av ståndarmjölets inividuella egenskaper.