Ett experiment med Bill Delmore (BD) gick till såhär:
Korten har blandats väl och placerats i en väl skyddad skrivbordslåda, där experimentledaren på måfå drar ett kort, utan att titta, och stoppar det i ett kuvert, inom lådans kanter, fortfarande utan att titta på kortet, och visar det för BD, som sitter på andra sidan skrivbordet, utan möjlighet att ha kunnat se kortet på något sätt, änns genom de krokigaste reflektorvägar eller genom hjälp från andra.
BD avger svaret. Svaret antecknas. Kortet tas ut ur kuveret. Målet antecknas. Nytt kort plockas fram. Osv.
Detta har alltså gett en hög träffsäkerhet. Ca 4 exakta träffar per 52 kort. Detta är iofs inte mycket jämfört med vad som åstadkoms i Ganzfeld-metoden, men så är en kortlek också något mycket abstrakt och verklighetsfrämmande.
Anledningen till den icke optimala säkerheten i experimenten var att det var vissa egenskapar hos klärvoajans som skulle undersökas, och inte dess existens i sig. Men sådant som visuella vägar och andra teorier har bemötts mycket ingående. Dragningen av korten skedde så långt in under utom synhåll och på ett sådant sätt att det inte är rimligt att betvivla dess säkerhet.