Skrikande barn
(Om att barn under 7 och speciellt under 2½ år enbart uppfostras genom att vara förebild:)
Detta för säkert med sig mycker omak, och ni kanske invänder att det ju finns barn som man inte alls kommer till rätta med, som skriker hela dagen så att trumhinnorna kan spricka eller som har många andra så kallade oarter för sig. Javisst, de yttre omständigheterna i livet för med sig att man måste vidta yttre åtgärder för att barnet inte direkt skall föra skada med sina oarter. Men till själva uppfostran hör det egentligen inte. Det är ju obekvämt att barnet skriker hela dagen, men om vårt sätt att förhålla oss i barnets närhet ändå är så som jag just har karaktäriserat så tas vårt sätt att vara upp i barnets djupare andlig-själsliga krafter som än så länge är besläktade med de organiska krafterna och senare kommer det till uttryck. Det som ligger bakom skrikandet eller något annat vad det nu kan vara visar sig för den som ser på det fördomsfritt som en följd av organisationen. Det kommer av någonting som går över med barnaåren. De intensiva krafterna själva som tar sig uttryck i skrikandet går inte över, men benägenheten att ge dessa krafter till känna genom att skrika går över. Det är sant att den kraft som i barnaåren yttrar sig i skrik har en viss intensitet. Uppfostrar vi barnen till moraliska väsen genom vad vi själva är, så yttrar sig de krafter som under de första barnaåren ligger i skriket senare som intensivt moraliska krafter. Människan har senare en stark moralisk intensitet som under barnaåren lever ut sig som intensivt skrik. Är vi däremot omoraliska i barnets närhet, även om det bara är i tankarna, kommer krafterna i skrikandet senare till uttryck i omoralisk intensitet.