Den 13 september 1959 befann sig Tex Geddes och James Gavin på fisketur utanför ön Soay vid Skottlands västkust. Plötsligt fick de syn på en egendomlig varelse. Tex Geddes beskrev den så här:
Huvudet var definitivt ett reptilhuvud, tre kvarts meter högt med stora utstående ögon. Det fanns ingen synlig näsa, men ett stort rött gap till mun, som verkade dela huvudet i hälfter och föreföll ha väl avskilda läppar. Varelsens rygg höjde sig brant till sin högsta punkt cirka en meter över vattnet, och sluttade nedåt mot bakändan. Jag tror vi såg 2,5 till 3 meter av ryggen vid vattenlinjen.
Vi stod som förstenade och såg hur den kom allt närmare. Snart simmade den parallellt med jollen knappt tjugo meter från oss. Den verkade inte bry sig om oss, trots att den hela tiden vände huvudet från sida till sida som om den inspekterade omgivningen.
Sett i profil verkade huvudet ganska trubbigt och mycket mörkare än resten av kroppen, som verkade fällig. Högst upp var ryggen täckt av en väldig sågtandad kam...
Jag är övertygad om att det inte kan vara något annat än sysslingen till något förhistoriskt monster.
Vad de av allt att döma såg var en havslädersköldpadda. Man skulle kunna tro att alla människor känner igen en sköldpadda, men en simmande havslädersköldpadda kan vara svår att identifiera.
Havslädersköldpaddan kan bli två meter lång och väga 500 till 600 kg. Det är emellertid mycket svårt att uppskatta storleken på föremål till havs. Om man väl fått för sig att ett föremål är större än det är, inrättar man sig lätt efter detta och överskattar då också avståndet. När sköldpaddan simmar kan man också lätt få för sig att djurkroppen fortsätter bakåt under vattnet.
Det finns också andra djur som har gett upphov till berättelser om sjöodjur, bl a brugden, en haj som kan bli 10 meter lång och som ofta ligger och driver vid vattenytan. Rapporter om mycket långa havsodjur kan ha sitt ursprung i att t ex sköldpaddor, delfiner eller stora fiskar simmat i rad efter varandra, och blivit tolkade som olika delar av samma långa kropp.
Sägnerna om det stora sjöodjuret handlade ursprungligen om en havsorm. När fossilen efter utdöda jätteödlor blev mera allmänt kända, började man att föreställa sig sjöodjuret som en stor ödla. På 1900-talet har rapporter om sjöodjur blivit allt sällsyntare. Det beror bl a på att segelfartygen har ersatts av mera lättnavigerade motorbåtar, som gör det lättare att ta sig fram och titta närmare på misstänkta sjöodjur.