I dialogen Menon låter Platon Sokrates hävda att all kunskap i sista hand beror på anamnesis av de eviga idéer som ligger till grund för de tillfälliga fenomenen, genom att vi före födelsen hade en direkt erfarenhet (åskådning) av dessa idéer. (Jfr. återerinring)
Kierkegaard skiljer i Stadier på Livets Vei mellan begreppen erinring och minne. I Philosophiske Smuler sätter han sig emot den sokratiska läran om anamnesis och menar att människan inte av egen kraft kan erinra sig enl. Sokrates idéer, utan att sann kunskap (där människan får sammanhangen)genom nåden återupprättas genom Guds hjälp.