N. Gyvel.
Har-riset är en i flera avseenden egendomlig baljväxt. Det är en låg, ungefär meterhög, oftast yvigt utbredd buske, som utmärker sig genom trefingrade blad av betydlig storlek och därjämte långa, spölika grenar med små, enkla och snart avfallande eller ock alldeles förkrympta bladskivor (fig. 2). Dylika bladlösa, rislika grenar äro i våra länder en vida sällsyntare företeelse än i torrare klimat, t. ex. inom steppområden och i de regnfattiga medelhavsländerna, där många arter söka genom bladskivornas reducering vinna en motsvarande minskning av den transpirerande ytan. (Jämför dock härmed våra nordiska lövträds utseende efter lövfällningen, då vintern förestår, som genom kälen i marken totalt berövar trädet all vattentillförsel!) Har-riset är nu en dylik, genom sin ytförminskning ganska härdig xerofyt av en typ, som kan kallas kvastväxter. Växten förekommer hos oss tämligen sällsynt på torra hedar och sandiga ställen i s. Sverige. Det är naturligt, att de bladlösa skottens näringsarbete måste övertagas av själva stamdelen, vars yta därför har låga längsribbor, fig. 3, liksom för att i någon mån ersätta de felande bladytorna.
Har-risets blommor äro de största ärtblommorna inom vår flora. Liksom hos Medicago och Genista äro de explosiva, men kunna endast genom så kraftiga besökande som bin och humlor bringas att öppna sig. De tre nedersta blommorna på vår avbildning hava mottagit insektbesök och stå nu vidöppna. Man ser, att deras ståndare, ehuru monadelfiskt sammanvuxna, bilda två grupper av olika höjd, 5 kortare, som först lösgöra sig från båten och träffa insekten på magen, och 5 längre, som strax därpå jämte det långa stiftet rusa upp bakom honom och kasta upp ståndarmjöl på hans rygg. Ett sådant evenemang har vår insekt (biet, humlan) icke förut upplevat under sitt arbete med vår nords fåtaliga arter och enkla blommor. Nu blir han med ens överöst av ståndarmjöl både fram och bak, och detta i två repriser, varav han ej kan undgå att inse otillräckligheten av sina hittils gjorda blomstudier. Seglet har vid skivans bas en samling mörka, konvergerande linjer, liknande andra ärtblommors honungstecken. Det är väl dessa streck, som narra insekten att tränga på, ända till dess blomman exploderar. Narrad blir han, ty honung finnes ej här att få, och i dess ställe frå han, liksom så många andra studerande under sina första steg på kunskapens väg, göra bekantskap med färlan, ty i sällskap med den oväntade inpudringen akterifrån träffas hans rygg av en liten snärt, som hittils legat gömd, men nu med kännbar tydlighet ger upplysning om, var målet är att söka. Biet eller humlan vänder sig därför genast om, och se, äpplet ligger ej långt från riset, ty där uppstiga nu de 5 högsta ståndarnas knappar, vilkas gulröda ståndarmjöl det lönar sig att samla. Sedan därefter pälsen blivit någorlunda renborstad, äro alla förargligheter glömda, och vår blomstergäst faller i nästa ögonblick för frestelsen att slå ned på någon annan av de stora, klargula blommorna. Vad var det väl för en liten pisksnärt, som allmodern naturen denna gång i rätta stunden svingade för att leda sin lille insektlärjunge till rätta? Fråga icke insekten, ty han återvänder ej till en redan öppnad blomma, men om vi själva jämföra de yngre, ännu ej färdiga blommorna med dem som explodera, så finna vi pistillens långa stift i besittning av en mycket aktiv roll, ty det ligger utsträckt i båtens botten, längs kölen, men antager till slut en så stark benägenhet att kröka sig, att det vid båtens öppnande ej blott skjuter häftigt i vädret upp mot seglet, utan rullar sig i krets något mer än ett cirkelvarv (se de öppnade blommorna på vår avbildning). Då träffar märket insektens rygg med en kraftig knuff, och sedan han frigjort sig från dess tryck, fortsätter det i en cirkelformig bana till ungefär samma plats, som det ursprungligen innehade, liksom om det återigen borde vara tillstädes för den händelse, att en insekt återigen skulle komma med ståndarmjöl från en annan blomma.
För sina stora blommor och sin märkliga, kvastlika växt planteras stundom harriset och har flerestädes förvildats, men lider av vinterkölden redan vid Stockholms och Kristianias polhöjd. Det kan planteras på flygsand för att binda och fästa den. Det duger även till foder och ätes av harar. Blomningen pågår hos oss under högsommaren (i medelhavsländerna redan tidigt på nyåret). Den mogna baljan är utvändigt svart och i kanterna långhårig.