Liksom den närmast förut omtalade nockan är hedblomstret inom Sverige huvudsakligen hemma i Skåne, där det mångenstädes är ymnigt (mycket sällsynt i angränsande delar av Halland, Småland, Bohuslän, Blekinge samt Öland och Gottland). Men dessa två växter äro av ganska olika natur. Den förra var en sump- eller dyväxt. Hedblomstret åter bebor flygsandfälten, ståndorter, som äga en vattenfattig och näringsfattig jordmån och tillika äro hinderliga för en mängd växter därigenom att växtkroppens vatten lätt fördunstar på en mark, utsatt för blåst och starkt ljus och omgiven av torr luft. De växter, som genom särskilda skyddsmedel dock kunna trivas under sådana levnadsförhållanden, kallar man xerofyter (ett namn, som kunde översättas med torkväxter). I detta särskilda fall användes även benämningen psammofyter eller sandväxter (flygsandväxter). Hedblomstrets skyddsmedel äro dels en viss torrhet och saftlöshet, som gör växten okänslig för vattenbrist, dels den täta beklädnaden av gråvitt filtludd på blad och stjälkar. Detta ludd (som även ses hos de tre följande växterna, 28, 29, 30) mildrar solhettans och det skarpa ljusets inverkan på växtens gröna vävnader, förhindrar tvära temperaturväxlingar och förminskar vattenavdunstningen från växtens yta.
Ehuru sällsynt som vildväxande, är denna art allmänt känd som en nav evighetsblommorna, en eternell eller immortell (på tyska Immerschön). De livligt citrongula bladen i blomkorgen äro nämligen av så torr och hinnaktig beskaffenhet, att de ej kunna vissna, och även deras klara färg bibehåller sig länge. Dessa färgrika blad äro emellertid holkfjäll, icke kronblad (fämför de brokiga holkfjällen hos Carlina och Centaurea!). Strålformiga kantblommor saknas.
Sina närmaste anförvanter har hedblomstret i släktet Gnaphalium, vars arter på svenska kallas noppa, små gråulliga örter med brunaktiga holkfjäll, smat Antennaria, de närmast följande växterna.