I ett avsnitt av boken Närmare Ljuset berättar Melvin Morse om hur han vid en litteraturgenomgång fann ett gammalt arbete av en pionjär inom neurokirurgin, Wilder Penfield. Penfield var mannen som kartlade storhjärnans olika funktioner: syncentrum, hörselcentrum m.m. Han opererade epileptiker med lokalbedövning. Den vakna patienten låg med blottad hjärna (!) på operationsbordet, och innan Penfield skar bort den del av hjärnan som orsakade de epileptiska anfallen, passade han på att stimulera de friska delarna av hjärnan med en elektrod för att kartlägga deras funktioner. Han fann bland annat ett område djupt inne i Fissura Sylvi i högra tinningsloben varifrån han kunde utlösa olika karakteristiska delar i en NDE.
Då Penfield stimulerade en viss punkt, rapporterade patienten att han tyckte sig vara utanför sin kropp och titta ner på de närvarande. Vid stimulering i andra punkter tyckte patienten att han störtade genom en tunnel och att han befann sig i en paradisisk värld och mötte döda anhöriga. På så sätt kunde Penfield, som på den tiden inte hört talas om näradödenupplevelser, stimulera fram olika typiska delar av dessa upplevelser, utom mötet med ljusvarelsen.
Han begrep inte vad det var han stötte på, men som den noggranne vetenskapsman han var, rapporterade han sorgfälligt sina fynd. Långt efteråt ångrade han att han inte passat på att försöka ta reda på om patienterna, då de upplevde att de var utanför sin kropp, verkligen kunde göra iakttagelser som de inte kunnat göra från sin plats på operationsbordet. Idag är det för sent att göra sådana undersökningar, för man utför inte längre den typen av operationer.
Betyder det som Penfield upptäckte att NDE bara är en elektrisk urladdning i en döende hjärna? Vid ett första betraktande kan det se så ut, men det finns två saker som pekar på att detta inte är hela förklaringen till NDE. För det första går det inte att i hjärnan stimulera fram ljusvarelsen, som ju är den mest betydelsefulla delen av NDE för dem som har den. För det andra förklarar inte Penfields upptäckter hur en människa kan göra riktiga iakttagelser av sådant som händer medan syn, hörsel och känsel är utsläckta.