Min far hade stora ambitioner för mig. Han hade själv inte fått studera så det skulle jag och för all del också min bror få, trots att vi var så fattiga att vi tidvis bara nätt och jämt hade pengar till mat. Jag kommer ihåg från tioårsåldern att det särskilt var två yrken som far tyckte att jag skulle välja, dvs som han själv drömde om: läkare och författare. Stridspilot fanns också med i hans tankar, men min lätta närsynthet gjorde att han fick avskriva den drömmen. Han satte också upp ett ideal för mig, en hjälte som han lärde mig att se upp till: polskan Marie Sklodowska, mer känd som Madame Curie, kvinnan som upptäckte grundämnena radium och polonium.
Så småningom glömde jag bort hans drömmar och när jag valde att läsa medicin så trodde jag att jag valde själv och att jag grundade det på en objektiv bedömning av vad som skulle passa mig bäst.
I själva verket passade medicinstudierna mig inte alls och som arbetarson tillhörde jag en treprocentsminoritet bland mina studiekamrater som samtliga kom från borgarklassen. Medicinstudierna var sju svåra år, men jag vågade inte hoppa av eftersom jag inte kunde komma på något annat jag ville studera och var för feg för att slå mig på att göra film som var någonting som jag själv drömde om. Förmodligen hade jag en del talang för samtliga de få kortfilmer jag gjorde vann flera amatörfilmpriser.
När jag så småningom under medicinstudierna började få kontakt med patienter upptäckte jag att det tyckte jag om, det ville jag arbeta med och slog mig till ro med det.
Min fars gamla drömmar för mig var då sedan länge bortglömda, trodde jag. Men när jag nu ser tillbaka på den tiden märker jag att de levde sitt eget hemliga liv i en replik som jag brukade fälla till mina studiekamrater när framtiden kom på tal. Den var i all sin överdrift tänkt som ett absurt skämt men sammanfattade perfekt alla min fars drömmar för mig: jag brukade säga att jag skulle skriva en doktorsavhandling som skulle ge mig två nobelpris: ett i medicin för den medicinska upptäckten och ett i litteratur för mitt sätt att beskriva den. Madam Curie fick två nobelpris det första för arbete hon gjorde till sin disputation.
Far är död sen många år och själv har jag sen länge slutat med att ens på skämt tala om nobelpris. Jag har också varit tvungen att göra upp med mycket annat som jag fick med mig hemifrån av rädslor och felaktiga föreställningar om både mig själv och andra. Och för övrigt arbetar jag inte längre som läkare. Jag sa upp mig från min narkosläkartjänst till min 50-årsdag som en 50-årspresent till mig själv, och jag tror att det är det enda jag gjorde under mina nio år på Akademiska sjukhuset i Uppsala som verkligen gjorde intryck på mina kolleger.
Det jag sysslar med nu är att översätta böcker (om nära-dödenupplevelsen och tidigare-livupplevelsen), hålla föredrag, leda workshopar i personlig utveckling i Grekland och Sverige. Och så skriver jag egna böcker min fars andra dröm om vad jag skulle bli. Tja. Jag har hemskt roligt, massor att göra och tjänar inga pengar (nästan).