Många av dem som förespråkar teorin om forntida besökare från andra solsystem har också en klar uppfattning om varifrån besökarna kom: från Sirius, en stjärna som ligger på 9 ljusårs avstånd och som är en av solens närmaste grannar.
Denna uppfattning grundar sig på samtal som två franska antropologer förde mellan 1946 och 1950 med dessa fyra personer, som alla var präster hos Dogonfolket i Mali. Prästerna redovisade stammens astronomiska traditioner, och berättade då att Sirius har en liten men mycket tung följeslagare, som kretsar runt Sirius på 50 år. De berättade också att Jupiter har fyra manar.
Sirius har alldeles riktigt en följeslagare, den vita dvärgstjärnan Sirius B. Omloppstiden är 50 år. Det är emellertid alldeles omöjligt att se Sirius B med blotta ögat. Lika omöjligt är det att se Jupiters månar utan hjälpmedel.
År 1976 gav amerikanen Robert Temple ut en bok där han hävdade att Dogonfolket fått sin kunskap från utomjordiska besökare för tusentals år sedan. Erich von Däniken har också ägnat saken stor uppmärksamhet i en av sina böcker.
Det finns tusentals folkstammar med egna astronomiska traditioner. Det behövs ingen annan förklaring än slumpen om en och annan av dessa traditioner stämmer överens med modern astronomisk kunskap. Det är alltså fullt möjligt att Dogonfolkets goda uppfattning om Sirius beror på slumpen.
Det finns emellertid också en annan möjlighet, nämligen att de fått dessa kunskaper från besökande västerlänningar.
År 1844 räknade den tyske astronomen Friedrich Bessel ut att Sirius har en osynlig följeslagare. Underlaget för hans beräkningar var små förändringar i Sirius rörelsebana. År 1862 såg amerikanen Ålvan Clark följeslagaren, Sirius B, för första gången i ett teleskop.
Den vita dvärgstjärnan Sirius B tilldrog sig stort intresse bland astronomer. På 1920-talet stod det en hel del om Sirius B i dagstidningarna. Vid den tiden fanns det européer, bl a missionärer, hos Dogonfolket. De kan ha berättat vad de läst i tidningarna om Sirius.
På 1920-talet rapporterades mätningar som tydde på att det fanns en tredje Sirius-stjärna. Numera vet man att det bara rörde sig om mätfel men dessa rapporter kan förklara varför Dogonfolket också trodde på en tredje Siriusstjärna.
Ingen av Jupiters månar kan ses med blotta ögat. År 1610 upptäckte Galilei fyra månar. Dessa fyra går att se med vanlig fältkikare. Planeten har åtskilligt fler månar. (Totalt har den minst sexton månar.) Det verkar rimligt att en missionär på 1920-talet kan ha berättat för Dogonfolket att Jupiter har fyra månar. Däremot verkar det föga troligt att besökare som kom i rymdskepp skulle ange ett så lågt antal.
Det finns andra exempel pa att modern kunskap blivit upptagen i gamla mytsystem. Carleton Gajdusek, som sedermera fick nobelpriset i medicin, besökte en rad olika stammar på Nya Guinea på 1950-talet. Han studerade kuru, en dödlig hjärnsjukdom som är unik för dessa trakter. (Sedermera kunde han påvisa att den beror på ett virus som troligen spreds genom en begravningsceremoni där man åt kroppsdelar från den avlidne.) De olika stammarna hade olika förklaringar till sjukdomen, som de berättade för honom. Själv berättade han för dem att han trodde att sjukdomen spreds genom ett smittämne som trängde in genom huden. Någrra ar senare kunde andra besökare berätta att alla de olika stammarna ansåg att sjukdomen berodde på en osynlig ande som trängde in genom huden.