SKJUTA MOT STJÄRNORNA
(Från EWW, may-94)
Jules Verner's ide om att skjuta upp satelliter i omlopssbana kring jorden med hjälp av en kanon, ser nu ut att kunna bli verklighet. Detta tack vara en forkargrupp vid Lawrence Livermore National Laboratory (LLNL) i California.
Det fortsatta intresset för Jules Verner's ide, en dröm för mer än ett århundrade sedan, har behållits p.g.a den enormt dåliga verkningsgraden hos en vanlig raket, ca 95%, detta beroende av att det mesta som forslas upp består av bränsle.
För att få upp ett kilogram människa upp i rymden kostar omkring 20 000 dollars och ungefär hälften för en obemannad uppstigning.
Som John Hunter i LLNL uttryckte det i ett BBC program: Just nu kostar det lika mycket att få upp ett objekt i rymden som objektets värde i rent guld.
Att istället använda sig av en stor kanon för att skjuta upp ett objekt i rymden, är åtminstone jämfört med en raket och från rent teoretisk synpunkt, något mycket underbart enkelt. Det är betydligt färre rörliga delar än i någon för närvarande befintlig raket-konstruktion.
Verner hade klart något i tankarna som liknar den förskräckliga Irakiska superkanonen, laddad med vanligt krut. Allt verkar mycket enkelt, framtill dess att man börjar att räkna på det. Det visar sig, att det hela slutar i ett helt omöjligt överdimensionerat ingenjörsprojekt.
Så Hunter och hans team vid LLNL har angripit problemet från ett annat håll. De har utvecklat vad ser ut att vara den största luftpistol som någonsin konstruerats.
Den grundläggande ide'en bakom kanonen, varav en del kan accelerera en räfflad kula till omkring 25000 mile/timma, (40 000 km/timme) är att komprimera vätgas inom en kammare, som i ett senare skede vid avfyringen frigöres och som trycker iväg projektilen i sitt lopp.
LLNL-laget har för att få ner dimensionerna på kanonen även konstruerat en tvåstegskanon, kallad Sharp. Sharp har en 82 meter långt rör innehållande 1 ett ton tung stålkolv-pump som vid framdrivning hettar upp vätgasen i röret och komprimerar detta till 7000lb/in*in. Vätgasen rusar sedan in i drivröret och pressar ut projektilen med en hastighet av 9000 mile/timma.
Även försök med att pumpa in gas i röret allteftersom projektilen förflyttar sig har det spekulerats om.
Kommande studier kommer att bli hur projektilen uppför sig vid färd genom atmosfären. Det är inte så stor vits nämnligen om projektilen hinner brinna upp före den når upp till sin bana.
Det påpekas att principen om den fungerar, aldrig kommer att lämpa sig för transport av människor upp till en rymdsstation. Accelerationen kommer att bli för kraftig. Däremot kan man tänka sig att på ett billigt sätt transportera upp material upp till bygge av nya rymdstationer eller för transport av material upp till befintliga stationer.