Ända sedan 1300-talet har ögonvittnen beskrivit det indiska reptricket. Det kan bestå i att en magiker slänger upp ett rep i luften, varpå repet blir hängande lodrätt. En pojke klättrar upp för repet och försvinner. När pojken vägrar komma ner, klättrar magikern upp med en kniv. Även han försvinner, men snart faller pojkens kroppsdelar till marken. Magikern klättrar ner, täcker över kroppsdelarna, varpå pojken återuppstår oskadad.
På 1800-talet blev detta trick mycket omtalat, men ingen utförde det under kontrollerade former. En förklaring som föreslagits är masshypnos. En annan är att ögonvittnen i efterhand har överdrivit vad de sett. Två brittiska psykologer har testat den senare förklaringen. Det visade sig att ju längre tid som förflutit mellan händelsen och skildringen av den, desto mer fantastisk var skildringen. I gruppen där den genomsnittliga tiden mellan händelse och skildring var omkring fyra år, berättades det att pojken klättrat upp för repet och ned igen, men i de fall där tiden mellan händelsen och skildringen var omkring 42 år, talades det om att pojken klättat upp för repet, försvunnit och sedan uppenbarat sig i en korg, som hela tiden varit synlig för åskådarna.
De mest fantastiska berättelserna måste alltså ifrågasättas. Men psykologerna tror att även de enklaste tricken är opålitliga. Ett foto som påstods visa reptricket, visade i själva verket endast ett vanligt balanstrick, där ett barn gick på en lång bambustång som hölls av en artist.
Undersökningen har publicerats i den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature 383, 212-213, 1996.