Empatogener/Entaktogener
Det finns egentligen bara en renodlad entaktogen, nämligen MDMA. Dock har en rad tryptaminer och fenetylaminer en delvis entaktogen effekt. MDMA har, förutom sina egenskaper som 5-HT2A-agonist och dopaminerg stimulant, en egenskap att det ospecifikt ökar 5-HT-utsöndring. Detta leder bl.a till en ökning av den dopaminerga (Schmidt et al., 1992; Nocjar et al., 2001) och opioiderga (Zangen et al., 1999) transmissionen i nucleus accumbens samt en minskning av den noradrenerga (Aston-Jones et al., 1991) i locus coeruleus, vilket kan förklara euforin respektive den minskade sociala rädslan.
MDMAs 5-HT-utsöndring verkar på molekylär nivå vara ganska lik dopaminerga stimulanters dopaminutsöndring. Det har bl.a. föreslagits att det beror på en kombination av två effekter: MDMAs påverkan på vesiklernas pH-gradient och att en MDMA-molekyl utanför neuronen kan utväxlas mot en 5-HT-molekyl inuti via återupptagspumpen (Rudnick et al., 1992).
MDMA är neurotoxiskt då det ges till försöksdjur i stora doser och/eller över långa tidsperioder. Det har bl.a. föreslagits att detta skulle bero på att de 5-HTerga axonerna tar upp dopamin istället för 5-HT då MAO brutit ner det 5-HT som MDMA utsöndrat, och att det bildas fria radikaler då det metaboliseras, vilka de 5-HTerga axonerna inte har någon mekanism för att ta hand om (Shankaran et al., 1999).
I vilken utsträckning detta gäller människor är än så länge oklart. Minst två undersökningar (Vollenweider et al., 1999, 2001; Kish, 2002) ifrågasätter detta, den undersökning som gjorts angående en enstaka normaldos MDMA (Vollenweider et al., 2000) kunde inte konstatera några skador, och de studier som sagts bevisa MDMAs neurotoxicitet (exempelvis McCann et al., 1998) har grundläggande metodikfel (Jansen et al., 1999). Dock uppvisar ett antal storkonsumenter av MDMA klara tecken på skador, så MDMA-bruk bör hållas till ett minimum tills frågan är helt utredd.
Man kan förmodligen kraftigt reducera MDMAs toxicitet genom intag av SSRI (Selective Serotonin Reuptake Inhibitor) när man börjar komma ner från MDMA-peaken (McCann et al., 1993; Virden et al., 1999). Detta orsakar att inget extracellulärt dopamin tas in i axonenterminalen och följaktligen uteblir skadorna. En annan väl etablerad metod är att inta 5-HTP (5-hydroxytryptofan) innan, under och efter sessionen. 5-HTP är steget före 5-HT i biosyntesen, och tillförsel av det leder till ökad mängd 5-HT (Birdsall, 1998; Meyers, 2000; Shaw et al., 2002), vilket gör att någon brist inte uppstår (Sprague et al., 1994). C-vitamin reducerar antalet fria radikaler, och reducerar därmed neurotoxiciteten hos MDMA (Gudelsky, 1996; Shankaran et al., 2001). Man bör ta 3-7 ggr så stor dos C-vitamin som normalt ett par timmar före sessionen