Lysande spöken
På engelska har de kallats Will-o'-the-Wisp, Jack-o'-Lantern, Kitty Candlestick, Ignis fatuus eller Corpse Candles. På svenska har de kallats irrbloss, lyktgubbar, drakbloss eller skattebloss. De liknar en ljuslåga eller en flamma och har ofta setts i sumpmarker eller ovanpå nya gravar på nätterna.
Den konventionella förklaringen
Hittills har man förmodat att spökena kunde uppstå genom en spontan antändning av metan, som bildas av mikroorganismer i syrefritt, organiskt material. Men bara gasen difosfan är känd för att kunna antändas spontant vid kontakt med atmosfärisk luft. Beviset för bildningen av difosfan ur metan och fosfat har saknats.
Günter Gassmann och Dieter Glindemann vid Helgolandinstitutet för biologi i Hamburg fann difosfan och fosfan i tarmarna och avföringen hos både boskap, svin och människor.
Odling av tarminnehåll från människor i syrefri miljö visade ökande bildningar av difosfan. Forskare konkluderar att mikroorganismer i tarmen är orsaken till bildningen av gasen difosfan.
I dött, organiskt material i mossar och på kyrkogårdar bildar mikroorganismer difosfan, som vid kontakt med luft antänds spontant. Det skulle kunna vara förklaringen på de lysande spökena.
Invändningen
Många av blossen syns på sumpmark eller vid gravar, är stationära och ger ifrån sig värme. Men ibland så kan man se dem på kal mark och/eller så rör de på sig (oftast bort från människor som närmar sig) och ibland även mot vinden och/eller så förmår inte lågan att tända ett papper om man så håller det i den i flera minuter. Det låter som om det skulle kunna röra sig om en sammanblandning mellan klotblixtar och dessa bloss, men den tydligaste indikationen på blossen är att de fladdrar som en låga.