Mysteriet Mary Celeste
Den 5 december 1872 befann sig barken Dei Gratia på väg från New York till Gibraltar. Positionen var 38° 20 nordlig, 17° 15 västlig bredd, ungefär mitt emellan Portugal och Azorerna. De fick syn på en annan brigg och signalerade till den, utan svar. Ingen besättning syns på skeppet. Kapten Moorhouse och andestyrman Oliver Deveau och två matroser rodde över i en liten båt, och officerarna gick ombord på Mary Celeste, som visade sig vara övergiven. Mat stod på bordet, teet var fortfarande ljummet och ingenting saknades. Så lyder åtminstone den vanliga historien om mysteriet Mary Celeste. Detaljen om maten hittades i själva verket på av Sherlock Holmes skapare Sir Arthur Conan Doyle.
Det som ofta inte framgår är att livbåten faktiskt saknades.
Skeppet, som från början hette Amazon, byggdes i Nova Scotia 1861. 1867 blev Benjamin Briggs delägare i och kapten på skeppet, som döptes om till Mary Sellars, i hans fästmös ära. Ett misstag från målarens sida gjorde att namnet i stället blev Mary Celeste.
1872 chartrades skeppet för en rea till Genua, via Gibraltar. Briggs hade full last, men ingen besättning. Till slut fick han tre män, hamnkvarterens värsta busar, men han behövde sju till! Briggs fick själv tag i en karl, som hette Hullock, till styrman, och även kocken, John Pemberton. Pemberton dog i England 1925, åttio år gammal. Han berättade sin historia för Laurence J. Keating, som skrev boken The Great Mary Celeste Hoax, som gavs ut 1929. I den berättas det följande:
Kapten Briggs på Mary Celeste och kapten Moorhouse på Dei Gratia var gamla bekanta och gjorde en överenskommelse. Briggs hade last men brist på besättning, medan Moorhouse hade det tvärtom. Dei Gratia skulle ta en del av Mary Celestes last, och Briggs skulle få låna tre besättningsmän. De två skeppen skulle sedan mötas på Azorerna och byta tillbaka. De tre utlånade männen var dock bråkmakare som snabbt sammansvor sig med styrman Hullock.
Den 7 november seglade kapten och fru Briggs (Mary Sellars) och manskapet på Mary Celeste, ut från New York. Redan första dagen slogs manskapet ombord.
Den 24 november var skeppet mitt i en storm som övergått till orkan, och Mary Briggs blev svårt skadad av ett piano som hon hade envisats med att ta med sig ombord. Hon dog följande dag, vilket fick Briggs till att börja dricka så att han inte var vid sina sinnens fulla bruk. Han barrikaderade sig (och en tunna koksprit) i sin hytt för att balsamera sin döda hustru.
Under tiden blev en av matroserna misshandlad till oigenkännlighet och slängdes överbord. Styrmannen föreslog att det var så de borde göra med fru Briggs lik också, vilket gjorde kaptenen rasande.
Natten till den 26 november gick Mary Celeste på ett sjunket vrak, och medan man försökte få loss fartyget försvann kapten Briggs. Troligen ramlade han överbord i fyllan och villan, även om två av matrosernas, plus styrman Hullocks, uppförande senare talade för att de hade haft ett finger med i spelet. Eftersom de var nära Azorerna deserterade de med en proviantbåt som kom ifrån land.
Kocken Pemberton och de tre männen Moorhouse lånat ut seglade för att försöka finna Dei Gratia, eftersom tiden för mötet hade passerat.
Dei Gratia, i sin tur, fortsatte resan mot Gibraltar i hopp om att komma i kapp Mary Celeste. Den 3 december mötte de det övergivna skeppet Julia, som kan ha inspirerat Moorhouses senare redogörelser. Snart därefter signalerade det portugisiska ångfartyget Cambridge att briggen Mary Celeste bett om Dei Gratias position.
Den 6 december siktade man Mary Celeste, och fann kocken samt de tre utlånade matroserna ombord, som berättade vad som skett. Pemberton kom ombord på Dei Gratia och en styrman skickades över till Mary Celeste för att hjälpa de tre matroserna att styra henne i land.
När de kom till Gibraltar undvek Moorhouse att säga att tre av den numera fyramannade besättningen varit ombord ända sedan New York. För detta fick han £1700 i belöning.
Ingen har kunnat ge en sammanhängande redogörelse för händelserna, och kocken (berättaren) visade sig ha läst nästan allt i ämnet. Om han hade tillräckligt med fantasi hade han alltså kunnat ha hittat på allt! Mysteriet förblir olöst