Hem

Mary Celeste Spökskepp, Myt

Ändra sidan Visa ditt intresse Ämne 109501, v4 - Status: normal.
är Spökskepp och Myt

Legendariskt spökfartyg, som egentligen inte var så mystiskt. Ett otal fantasifulla teorier har spunnits kring briggen Mary Celeste.

Alias: dei gratia

normal

Mysteriet Mary Celeste

Den 5 december 1872 befann sig barken Dei Gratia på väg från New York till Gibraltar. Positionen var 38° 20’ nordlig, 17° 15’ västlig bredd, ungefär mitt emellan Portugal och Azorerna. De fick syn på en annan brigg och signalerade till den, utan svar. Ingen besättning syns på skeppet. Kapten Moorhouse och andestyrman Oliver Deveau och två matroser rodde över i en liten båt, och officerarna gick ombord på ”Mary Celeste”, som visade sig vara övergiven. Mat stod på bordet, teet var fortfarande ljummet och ingenting saknades. Så lyder åtminstone den vanliga historien om mysteriet Mary Celeste. Detaljen om maten hittades i själva verket på av Sherlock Holmes’ skapare – Sir Arthur Conan Doyle.

Det som ofta inte framgår är att livbåten faktiskt saknades.

Skeppet, som från början hette ”Amazon”, byggdes i Nova Scotia 1861. 1867 blev Benjamin Briggs delägare i och kapten på skeppet, som döptes om till ”Mary Sellars”, i hans fästmös ära. Ett misstag från målarens sida gjorde att namnet i stället blev ”Mary Celeste”.

1872 chartrades skeppet för en rea till Genua, via Gibraltar. Briggs hade full last, men ingen besättning. Till slut fick han tre män, hamnkvarterens värsta busar, men han behövde sju till! Briggs fick själv tag i en karl, som hette Hullock, till styrman, och även kocken, John Pemberton. Pemberton dog i England 1925, åttio år gammal. Han berättade sin historia för Laurence J. Keating, som skrev boken ”The Great Mary Celeste Hoax”, som gavs ut 1929. I den berättas det följande:

Kapten Briggs på Mary Celeste och kapten Moorhouse på Dei Gratia var gamla bekanta och gjorde en överenskommelse. Briggs hade last men brist på besättning, medan Moorhouse hade det tvärtom. Dei Gratia skulle ta en del av Mary Celestes last, och Briggs skulle få låna tre besättningsmän. De två skeppen skulle sedan mötas på Azorerna och byta tillbaka. De tre utlånade männen var dock bråkmakare som snabbt sammansvor sig med styrman Hullock.

Den 7 november seglade kapten och fru Briggs (Mary Sellars) och manskapet på Mary Celeste, ut från New York. Redan första dagen slogs manskapet ombord.

Den 24 november var skeppet mitt i en storm som övergått till orkan, och Mary Briggs blev svårt skadad av ett piano som hon hade envisats med att ta med sig ombord. Hon dog följande dag, vilket fick Briggs till att börja dricka så att han inte var vid sina sinnens fulla bruk. Han barrikaderade sig (och en tunna koksprit) i sin hytt för att balsamera sin döda hustru.

Under tiden blev en av matroserna misshandlad till oigenkännlighet och slängdes överbord. Styrmannen föreslog att det var så de borde göra med fru Briggs lik också, vilket gjorde kaptenen rasande.

Natten till den 26 november gick Mary Celeste på ett sjunket vrak, och medan man försökte få loss fartyget försvann kapten Briggs. Troligen ramlade han överbord i fyllan och villan, även om två av matrosernas, plus styrman Hullocks, uppförande senare talade för att de hade haft ett finger med i spelet. Eftersom de var nära Azorerna deserterade de med en proviantbåt som kom ifrån land.

Kocken Pemberton och de tre männen Moorhouse lånat ut seglade för att försöka finna Dei Gratia, eftersom tiden för mötet hade passerat.

Dei Gratia, i sin tur, fortsatte resan mot Gibraltar i hopp om att komma i kapp Mary Celeste. Den 3 december mötte de det övergivna skeppet ”Julia”, som kan ha inspirerat Moorhouses senare redogörelser. Snart därefter signalerade det portugisiska ångfartyget ”Cambridge” att briggen Mary Celeste bett om Dei Gratias position.

Den 6 december siktade man Mary Celeste, och fann kocken samt de tre utlånade matroserna ombord, som berättade vad som skett. Pemberton kom ombord på Dei Gratia och en styrman skickades över till Mary Celeste för att hjälpa de tre matroserna att styra henne i land.

När de kom till Gibraltar undvek Moorhouse att säga att tre av den numera fyramannade besättningen varit ombord ända sedan New York. För detta fick han £1700 i belöning.

Ingen har kunnat ge en sammanhängande redogörelse för händelserna, och kocken (berättaren) visade sig ha läst nästan allt i ämnet. Om han hade tillräckligt med fantasi hade han alltså kunnat ha hittat på allt! Mysteriet förblir olöst…

normal

Mary Celeste

Legenden här är hämtad ur boken Myter och Mysterier, utgiven av Bra Böcker.

Ett otal fantasifulla teorier har spunnits kring briggen Mary Celeste, det mest berömda av alla spökskepp. Historien om hur det påträffades brukar berättas på följande sätt: Den femte december 1872 befann sig barken Dei Gratia på resa från New York till Gibraltar. Dess position var 38° 20' nordlig, 17° 15' västlig bredd - ungefär mitt emellan Azorerna och Portugal. Vädret var lugnt och endast två fartyg var i sikte, ett lastfartyg och en brigg. Last fartyget signalerade till briggen, men fick inget svar. Det fortsatte på sin kurs och var snart utom synhåll. Senare hann även Dei Gratia upp briggen och signalerade, men inte heller denna gång kom något svar. Briggen hade klyvare och focken satta och stampade för den lätta brisens skiftningar. För en sjöman kunde detta endast betyda att det inte stod någon till rors ombord på briggen. Dei Gratia gick närmare och alle man stirrade mot briggens däck. Där syntes inte en levande själ. Hela besättningen var tydligen under däck, kanske var männen berusade, kanske var de döda. På lämpligt avstånd ropade kaptenen på Gratia an briggen. Inget svar, inget teckenliv. Allt var stilla med undantag av knirret i taljorna, fladdrande segelduk och vågornas svaga skvalpande. Dei Gratia lät sätta ut en båt och kaptenen Moorhouse, andrestyrman Oliver Deveau och två av manskapet rodde över och läste namnet på det mystiska fartyget; Mary Celeste, New York. De två officerarna äntrade skeppet och lät matroserna passa lillbåten. Uppe på däck ropade de, men alltjämt inget svar, alltjämt bara den olycksbådande tystanden ombord på ett övergivet fartyg.

Rodret svängde av och an, emmellanåt fylldes seglen för att sedan åter slakna. Kaptenen och andre styrman undersökte fartyget från för till akter. Där fanns ingen, och ingenting som kunde förklara vart besättningen tagit vägen eller varför den övergivit skeppet, som var helt oskatt och segelklart. I kabyssen var ugnen ännu varm och på bordet i kajutan stod bland annat en tallrik havregrynsgröt, ett löskokt ägg med toppen avslagen och tre koppar ännu ljummet thé. Dessutom fanns där en flaska hostmedicin, orörd men utan propp. I förpiken hängde en del tvätt till tork. Manskapets pengar, pipor, rakdom och andra ägodelar fanns kvar. Över kaptenens koj tickade ett ur. På bordet i styrmannens hytt låg en bit papper på vilket krafsats ned ett inte uträknat tal. Kassaskrinet var orört, det ombordvarande godset befanns vara i goda ordning pumparna var torra. Det syntes inga tecken till panik eller tumult och livbåten fanns fortfarande på plats.