Vissa säger att på utesittningar skall man aldrig vända sig om. Inte titta bakom sig. Vad som än står där.
När jag känner Rädslan för Det-Som-Är-Bakom komma, då ska jag bara stå still. Stå still och njuta av det där pirret av Rädslan i kroppen. Hälsa på den där jag bara sitter, mitt på stenen, med all mörk tät skog bakom mig och överger mig till rädslan.
I den stunden blir den snabbt en föränding av medvetandet och tillåter mig att resa som jag aldrig gör annars. Allt tunnlar innåt och jag formligen kastas in i andevärlden.
Helt utan trumma,
helt utan sång,
helt utan dans..
Jag får helt andra öron, de hör inte bara trädens sus, utan viskningarna som bor i det suset. Talet. Språket. De hör inte bara, de RÖR sig, som på en älg. Verkligen rör sig. Jag känner ju muskler jobba som jag inte visste fanns där...
...och en näsa, nej en NOS, som kan lukta allt mycket bättre. Ljuden blir krispigare, mer klara, jag kan höra ett löv falla, och öronen vet vilket träd det faller från, i en skog om tusen träd.
Jag räcker ut tungan och den smakar på omgivningen. Smakar vildväxande verklighet, vacker, våldsam, vanebildande, vattnig, vertikal och våt.
Min hud lever! Jag bor bara i den. Den är tusen-miljoner-miljarder celler stark! Den kan känna fukten som bildas, och den vet åt vilket håll vinden ska blåsa innan den. Den kan känna kläderna hindra den från att känna. Jag vill bli naken. I a f på överkroppen.
Jag vill låta småhåren tala! Det är en enorm upplevelse att bli skog för en stund.
Tack Rädslan. Du blev ngt vackrare.
Utesittning
Schamansk sed, att ge sig ut i naturen och stanna där i en eller annan form för att få visioner, budskap mm.
Alias: utesittning och vision quest
normal