Hippokrates är den vi kopplar till massagens uppkomst inom läkekonsten, men han spred sina läror först c:a 400 f.Kr.
I de gamla kulturerna finns dokumenterad beskrivning av massagen långt tidigare. I Kina och Japan, i hela Främre Orienten, Egypten och Indien var massagen redan del av läkekonsten.
Hippokrates uppfann ordet anatripsis som betyder gnidande rörelse. Märkligt nog gav han instruktion om att kroppen skulle behandlas med strykningar riktade mot hjärtat, nerifrån och upp. Hans idé var att orenheter som sjukdomar skulle följa gnidningen mot kroppens öppningar. Idag vet vi att all massage ska ske mot hjärtat...
Begreppet anointing (ur latinets inungere) fanns också med hos Hippokrates. Det betyder insmörja och redan då användes alltså oljor vid massage.
Under medeltiden hade den katolska kyrkan sin blomstringstid i Europa och massage likställdes av kyrkan med helande, dvs. med handpåläggning. Lekmän som använde sig av denna behandling klassades som i förbund med djävulen (häxor).
Under upplysningstidens 1700-tal gjordes koppling mellan beröring och sexuell njutning, och även då var massage alltså tabubelagt i Europa.
Andra kulturer använde sig under alla dessa århundraden fortfarande av massagen som behandlingsform.
Det var inte förrän under 1800-talet som massage fick ny renässans i de europeiska länderna.