Sammanfattning av boken
Den här historien handlar om flickan på caféet i Rickmansworth, en lastbilschaffis som är förföljd av regn, och om delfiner.
Delfinerna har gett upp, stuckit från Jorden och bara lämnat budskapet 'Adjöss och tack för fisken' ingraverat i glasskålar efter sig. Arthur får reda på att vogonerna faktiskt HADE varit på Jorden, men de sprängde den aldrig, utan alla trodde att det bara var hallucinationer. Alla utom Fenchurch, som spärrades in på ett mentalsjukhus.
Jepp, Arthur är tillbaka i West Country i England, och hans hus står kvar orört. Han börjar träffa Fenny och tillsammans flyger de över hustaken så att de skrämmer gamla tanter på flygplan. De beger sig till USA för att ta reda på vart alla delfiner tagit vägen, och de hoppas att Wonko den Friske kan ge dem svaret. Istället får de adressen till Guds sista budskap till Skapelsen. De måste bara ta sig till Quentulus Quasgar-berget, Sevorbeupstry, planeten Prelumtarn, i närheten av solen Zarss, i sektor QQ7 Aktiv I Gamma. Var nu det ligger. Men då, helt utan förvarning, dyker Ford upp med ett rymdskepp med en 30 meter hög robot ombord. De liftar och når till slut rätt planet.
På väg till berget där Guds sista budskap till Skapelsen står med tio meter höga bokstäver, möter de en mycket mycket gammal manodepressiv robot. Marvin. De hjälper honom till berget, där de läser budskapet: Vi ber om ursäkt för alla olägenheter. Trettiosju gånger äldre än universum självt har nu Marvin beslutat att ge upp. Man har inte ens brytt sig om hans värkande dioder! Efter att ha kämpat sig igenom Guds budskap mumlar han 'Jag tror, att det gjorde mig gott', och så slocknar lamporna i hans röda ögon för absolut sista gången. Sorgligaste stället i hela serien.
Epilogen handlar om Blart Versenwald III (han hette faktiskt så, vilket kanske inte är så viktigt, men ändå ganska intressant, eftersom - äh, förresten, det var i alla fall det han hette, och varför det var intressant kan vi ta en annan gång).