N. Ek. F. Tammi.
Eken är Skandinaviens starkaste och stolataste träd. Med skäl kallas den trädens konung. Den är en symbol för den oböjliga kraft, som gäckar stormens raseri. Vill du se en bild av naturlivets styrka i ett av dess storverk, så stanna vid den månghundraåriga ekens fot, följ med blicken de väldiga grenarnas trotsiga stigning, sök att fatta talet av de täta lövknipporna, att reda de till svindlande höjd lyftade kvistarnas bukter, lägg handen på det djupfårade pansaret av stenhård bark, grip ett hårt tag i den klippfasta stammen -- och du måste utbrista: vilket under!
Ekens historia i Skandinavien är äldre än bokens. Efter istidens slut bar landet både björk- och tallskog, då eken såsom skogbildare utbredde sig här och ett varmare klimat än nutidens underlättade ekskogarnas framträngande längre norrut, än till den nuvarande nordgränsen. Ekområdets norra gräns i Sverige går för närvarande genom Värmland och södra Dalarne, men drager sig mot norr dels i Norge, där eken går till Nordmöre, dels utmed Bottniska viken, där ek växer i Hernösandes närhet. Ekens krona är aldrig så tät, att den ger marken stark beskuggning, beroende dels på förgreningens art, dels därpå, att bladen sitta i rosetter eller knippor, men ej stå parallella med jordytan eller bilda någon bladmosaik. Därför medgiver ekskogen inblandning av en mängd andra träd, såsom flera ädla lövträd, alm, ask, hassel, lind, lönn, hagtorn m. fl., samt även en rikt omväxlande undervegetation av örter och buskar (flera omnämnda i detta arbete, t. ex. sid. 9, 148, 154, nr 225, 286, 313). Då nu ekskogen bebor högt liggande platser, kullar och åsar med torr och varm jord, och genom sin beledsagande yppiga vegetation bildar god mylljord, så är det otvivelaktigt, att eklokalerna tidigt utsågos till bebyggande och odling av våra förfäder. Detta har sedan alltjämt fortfarit, varför också sammanhängande ekskogar numera äro mycket sparsamma, men än i dag äro ekbackar och ekängar ett utmärkande drag för landets naturskönaste och värdefullaste egendomar.
Till sina dimensioner blir eken vid hög ålder ofantligt stor; exemplar äro kända av när 50 m:s höjd och 2 m:s stamdiameter. Att eken uppnår 1,000 års ålder är otvivelaktigt. Redan vid 150 års ålder är den mcyket grovstammig. Hos gamla träd myrknar vedens inre del, så att stammen blir ihålig. Ekveden är mycket tung och hård. Den igenkännes på sina ovanligt vida, för blotta ögat synliga ledningsrör (vedvävnadens s. k. kärl) och de särdeles breda märgstrålarna. För sin fasthet och varaktighet är den ett kostbart virke; av detta material byggdes förr våra örlogsskepp. Ekbarken är av stort värde för sin rikedom på garvämne. I utlandet planteras mångenstädes ekskog för att redan som ung avverkas för garveriernas räkning.
Ekfrukten, ollonet, är vår floras största nötfrukt. Dess frö är näringsrikt, ehuru för beskt att förtäras av människan utan särskild beredning. För svinavel äro ekskogarna vid ollonens mognad av stort gagn, varför också våra gamla lagar bland annat föreskriva, huru svin skola i ollonskog släppas. Den vanliga ekens ollon sitta ett eller flera på ett långt skaft. I s. Sverige och Norge finnes sällsynt en annan ekart, vintereken Quercus sessiliflora Martyn, som har kort- eller oskaftad fruktställning; dess svenska namn syftar på, att de vissnade löven kvarsitta över vintern.