Hem

Eldprov med glödgad metall

Ändra sidan Visa ditt intresse Ämne 139, v1 - Status: normal.
Denna text är importerad från /old/psi/gloedgad_metall.html
Källa Elementa (Sven Ove Hansson (1985) 68(3):116-120, samt referenserna där: Eldgång och andra eldprov) och Resa i Lappland (Jean Francois Regnard, sid 27. )

Fram till 1900-talets början uppträdde ofta på nöjesfälten människor som umgicks på ett förbluffande sätt med glödhet metall.

Alias: eldprov med glödgad metall och eldprov med glödgag metall

normal

Fram till 1900-talets början uppträdde ofta på nöjesfälten människor som umgicks på ett förbluffande sätt med glödhet metall. Här ser vi en kraftkarl som vidrör rödglödgat järn med tungan. En annan populär programpunkt var att stoppa ned handen i smält bly.

Fransmannen Jean Franc,ois Regnard beskrev en liknande bedrift i sin dagbok från ett besök år 1681 i järn- och kopparbruket i Kengis, Lappland:

Vi beundrade sättet på vilket man smälte dessa metaller och bearbetade kopparn förrän man av den kunde göra tackor, som försedda med furstens stämpel utgöra landets mynt. Det som förvånade oss mest var att se en av smederna närma sig smältugnen och med handen taga koppar, som den häftiga elden hade smält till en flytande vätska, och hålla metallen i sin hand en stund.

Medeltida krönikörer berättar om eldprov där människor oskadda höll ett glödhett järnstycke i handen eller gick på rödglödgade plogjärn.

Bly smälter vid 328°C och koppar vid 1083°C. Järn glödgas vid ca 600-700°C. Alla tre metallerna har mycket god värmeledningsförmåga, så vi kan inte använda samma förklaring som för gång på glödande kol.

Dessa eldfenomen har sin förklaring i den s k Leidenfrosteffekten, som fått namn efter den tyske fysikern Johann Gottlieb Leidenfrost (1715-1794). Effekten kan enklast iakttas om man släpper en vattendroppe på en het metallyta, t ex en spisplatta.

Om spisplattans temperatur är t ex 120°C, sprids droppen ut och avdunstar snabbt. Om temperaturen är minst ca 200°C, hålls droppen däremot samman. Genast då droppens undersida närmar sig den heta ytan, förångas nämli

gen så mycket vatten att det bildas ett 0,1 mm tjockt skikt av koncentrerad vattenånga som bär upp droppen. Angskiktet förnyas ständigt genom avdunstning från droppens botten.

Eftersom vattenånga är en dålig värmeledare, dröjer det länge innan droppen blir så het att den avdunstar. Vid temperaturer mellan 200 och 300°C kan droppar överleva upp till 80 sekunder. Då man stoppar handen i smält bly bildas ett isolerande ångskikt av vatten från hudytans fuktighet. Man kan därför hålla handen i smält bly ett par sekunder innan man känner att huden är varm. Hudens normala fuktighet är vanligtvis tillräcklig för att det skyddande ångskiktet ska kunna bildas. Vatten utvidgas nämligen kraftigt då det förångas. (1 liter vatten ger 1700 liter ånga.)

Metallsmältan måste vara minst 100°C över smältpunkten. Annars kan metallen stelna runt fingrarna och ge svåra skador. Även om temperaturen är den rätta kan stänk av smält metall ge svåra skador. Några experiment är alltså inte tillrådliga.

På 1950-talet genomförde den amerikanske kemisten Maye Reid Coe en serie drastiska demonstrationer av Leidenfrosteffekten. Han vidrörde rödglödgade järnstänger med tungan, och böjde dem genom att stampa på dem med sina bara fötter. Han gick på en rödglödgad järnplatta. Det var mycket halt, eftersom han gick på ångkuddar. Han lyckades också bära en glödande stålstav i handen genom att rulla den fram och tillbaka så att den aldrig rörde vid samma hudavsnitt mer än en mycket kort stund.