Sällskapet för parapsykologisk forskning bildades i professor Bo Hellströms (hedersledamot av SPF) och Eva Hellströms hem 1947. Fram till 1968 var hon dess sekreterare och allt i allo.
Evas intresse för parapsykologi väcktes när hon 1927-1934 bodde i London och där blev medlem i det engelska sällskapet för psykisk forskning. Senare i Sverige bildade hon den svenska motsvarigheten till det engelska sällskapet. Tidigare hade hon sökt sig till spiritismen (spritualismen) men fann snart att där förekom fusk och lurendrejerier, och hon var endast intresserad av en vetenskaplig undersökning av olika parafenomen.
Eva hade själv parapsykiska upplevelser i form av prekognitioner. Det markabla med dem är att hon nedtecknade och beskrev de drömmar hon kände vara prekognitiva. De var alltid i färg, färgen hade en särskild betydelse i drömmens händelseförlopp, och hon var aldrig själv aktiv i drömmen utan endast vittne. Vanligen drömde hon i svartvitt. Dessa protokoll lät hon sedan vidimeras av pålitliga personer. Därefter inträffade händelser som hon ansåg vara bekräftelsen på prekognitionen och dokumenterade även dessa händelser. På detta vis framställde hon ett material som kan analyseras vetenskapligt.
Vi har en förmodad prekognition vid tidpunkten t1 och en i väsentliga delar överensstämmande händelse vid tidpunkten t2. Hur nära överensstämmer fakta vid t1 med fakta vid t2 ? Kan eventuella överensstämmelser vara slumpmässiga? Här kan en vetenskaplig analysmetod utarbetas. Se Fallet Eva, SPF:s skriftserie nr 9.
Eva grundade också stiftelsen John Björkhems Minnesfond (JBM) för att få igång vetenskaplig forskning, som hon helst ville se förankrad i något universitet. Hon hade förberett en mycket ansenlig donation till stiftelsen, men till hennes förfäran utbröt stridigheter inom sällskapet några år före hennes död. Hon hade en gång vänt sig från spiritualismen på grund av dess ovetenskaplighet, och fruktade nu att stiftelsepengarna inte skulle komma att göra den nytta hon tänkt sig. Därför kom donationen inte till stånd, vilket i sig var beklagligt eftersom en universitetsanknytning hade öppnat möjligheten att få pengar från flera stora industrier i Sverige; speciella förhoppningar hade knutits till MoDo och Mölnlycke.