Hem

Faethon

Ändra sidan Visa ditt intresse Ämne 113, v1 - Status: normal.
Försteredaktör: HexDoktor
Denna text är importerad från /old/psi/faethon.html
är Trobart och Upplevbart

En stor del av teorin om den exploderande planeten var baserad på fynd av tektiter i Australien, på Filippinerna och i Tjeckoslovakien.

Alias: faethon

befäst

En stor del av teorin om den exploderande planeten var baserad på fynd av tektiter i Australien, på Filippinerna och i Tjeckoslovakien. Vetenskapsmännen menade att bara en sådan våldsam exoplosin i rymden kunde ha åstadkommit en sådan hetta som krävdes för att förglasa dessa tektiter och kasta ut dem i rymden så att de träffade jorden. Men om tektiterna nått jorden i en enda kosmisk hagelskur skulle man också ha funnit dem i de södra delarna av Sovjetunionen. Det hade man dittills inte gjort...

Alexander Zavaritskij ägnade de sista åren av sitt liv åt en teoretisk konstruktion av den saknade planet som Orloff kallat Faethon. Med de metoriter som fallit ner i vårt land som grundval för sin teoretiska konstruktion framlade han beräkningar som visade att den saknade planeten var större än Mars och hade såväl hydrosfär som biosfär. Han var övertygad om att många av de meteoritfragment som hittades på jorden härrörde från just den planeten, och han rekonstruerade den, lager för lager. Slutligen såg han den som en kärna av järn innesluten i ett tunt lager av järnsilikat, i sin tur omgivet av ett brett lager peridotit, allt omgivet av en basalt-skorpa. Han drog slutsatsen att den saknade planeten hade alla jordens yttre egenskaper, med oceaner, berg och ett atmosfäriskt hölje. Det måste ha funnits liv där, hävdade han. Eftersom den rört sig kring solen i en bana utanför Mars-banan -- vid den yttre gränsen för vad vi kallar livsbältet -- hade det varit möjligt för liv att utvecklas där. Om vi accepterar Faethon-teorin skulle livet på denna planet ha existerat avsevärt tidigare än på jorden. Vi vet att livsbältet, den tempererade zon som kan hysa liv, med tiden kryper allt närmare solen. Vid någon tidpunkt skulle Faethon ha befunnit sig närmare centrum av detta bälte och ägt goda villkor för liv, som jorden nu.

Faethon sönderföll som en följd av en lång rad explosioner på dess yta. Hade förintelsen haft vulkaniskt ursprung skulle planeten ha slitits sönder inifrån, och spillrorna skulle ha kastats ut i alla riktningar för att kanske till slut gå in i en elliptisk bana kring solen.

En annan möjlighet: en kollision i rymden. Kollisioner som kan åstadkomma förintelse av en planet av jorden storlek är osannolika, även om man inte helt kan bortse ifrån dem. Men vad som har betydelse i det här sammanhanget är att en kollision, frontal eller i vinkel, skulle ha kastat ut spillrorna i en annan ellliptisk bana, kanske ännu mer avlång än den som förosakats av en vulkanisk explosion. Om planeten däremot bröts sönder utifrån, genom skorpan, så skulle detta ha lett till att spillrorna av den stannade kvar i en nästan cirkelrund bana.

... De temperaturer under vilka dessa tektiter producerats låg betydligt över 100 miljoner grader. Jämförelser med tektiter från rymden ger inte plats för något tvivel om att de har termonukleärt ursprung.

... Det verkar därför sannolikt att det var en termonukleär explosion det rörde sig om, eftersom ingenting mindre än en sådan kan ha åstadkommit så förödande verkningar. ... Först: den ursprungliga termonukleära explosionen. Sedan: en termonukleär kedjereaktion som inbegriper termonukleära krafter av annat slag. Och därefter: oceanerna exploderar, och därmed slits planetskorpan upp. (Atomforskare har öppet medgivit att vid en temperatur på hundratals miljoner grader förvandlas vatten till en termonukleärt bränsle, till en vätebomb.) ... Den utlösande faktorn var mänsklig -- humanoid.