Hem

Jesper Währner dröm Dröm

Ändra sidan Visa ditt intresse Ämne 953, v2 - Status: normal.
Denna text är importerad från /old/psi/droem/skildring/waehrner_j.html
är Dröm

Jesper Währner drömde att han träffade sin döde far

Alias: drömhistorier från jesper währner och jesper währner dröm

normal

Följande dröm drömde jag härom natten:

Den tidigaste biten av drömmen kommer jag inte ihåg. Det första jag kommer ihåg är att en av mina vänner tillsammans med tre för mig obekanta personer hade klättrat upp i malmvagnarna på ett tåg för att knycka silvermalm. Tåget åkte under tiden, och en av de jag inte kände ramlade ner mellan två vagnar och blev överkörd. Min kompis som stod närmast blev misstänkt för att ha knuffat honom och det skulle hållas rättegång om saken. Min kompis var dock helt lugn eftersom de andra två hade sett vad som hände och skulle vittna till hans fördel. När han berättade vad som hänt befann jag mig plötsligt själv i en av vagnarna. Silvermalmen såg ut som stora svarta stenar som det gnistrade lite om.

Jag gick och tittade mig omkring när jag märkte att jag inte alls var på ett malmtåg utan på ett lastfartyg som seglade nerför en flod. Av någon anledning förstod jag att jag till varje pris måste lämna fartyget innan det hunnit ner till havet. Därför hoppade jag överbord för att simma i land. Jag hoppade på styrbord sida och försökte ta mig till den närmaste stranden som var brant och försedd med klippor och skog. Men ju närmare den stranden jag kom desto stridare blev strömmen ner mot havet tills det stod klart för mig att jag inte skulle komma iland där så jag vände och simmade mot den andra stranden. Där var vattnet lugnare för att komma iland var jag dock tvungen att klättra på en massa bord som låg och flöt där. De minsta borden sjönk dock när man försökte klättra på dem men de största klarade sig och jag kom iland.

På den här stranden fanns det en del övergivna skjul, och en mindre väg gick parallellt med floden. Jag hittade många sådana här dragsmällare som man brukade leka med som barn. (Jag har vad jag kommer ihåg inte tänkt på dragsmällare i vaket tillstånd på åratal) Många av dem var dock redan avbrända. Jag bestämde mig för att börja följa vägen mot ett bestämt mål. (Vilket kommer jag inte ihåg.) När jag skulle börja gå så började det simma upp folk i massor ur floden. De tog cyklar (som inte funnits där tidigare) och började ställa upp sig för ett cykellopp. Det verkar som om det pågick någon skum form av Triathlontävling. Jag hade inte bråttom så jag väntade på att cyklisterna skulle dra förbi. Ju mer jag väntade desto fler cyklister kom kom det och till sist var hela vägen full av cyklister som cyklade förbi i en strid ström.

Detta pågick ända tills en stark röst ropade Ni är inte på en väg! Ni befinner er i en radhuskällare! Och då gjorde vi det. Det hördes musik, fast jag kommer inte ihåg hur den lät, och alla cyklisterna satte av och började dansa. En av cyklisterna började dansa med mig, och jag kunde inget göra utom att dansa med. Nu var de inga cyklister längre och alla cyklarna var borta. Personen som jag dansade med och jag var åtminstone en meter högre än alla andra, eller också dansade vi en meter upp i luften. Jag har absolut inget minne av hur personen jag dansade med såg ut eller vad den var för något vid DEN tidpunkten, men sen såg jag min far (död sen i höstas) komma in i rummet och sätta sig i en soffa. Han var helt uttryckslös i ansiktet. Jag blev glad att se honom, men samtidigt orolig eftersom jag förstod att det måste vara något lurt med det hela. Jag ropade: Hallå allihopa, får jag presentera min döde far! När jag gjort det började dansen gå fortare runt runt. Det kändes nästan som att åka en sån där tivolimaskin där man sitter i en tekopp eller liknande som snurrar runt sin egen axel samtidigt sim hela alltihopa snurrar som en karusell med. Jag tittade på min danspartner och upptäckte att det var Döden jag dansade med. Jag försökte ta mig loss men det gick inte. Då försökte jag peta ut Dödens vänstra öga (nej, han hade inte skelettansikte) men det var bara tomt i den ögonhålan. Då försökte jag peta ut höger öga. Ögat åkte in i huvudet och ramlade ner någonstans. Döden tyckte förmanande: Nej, sådär får du inte göra för då kommer vi aldrig att hitta Nyckeln.

Vid den tidpunkten vaknade jag upp till någon sorts halvslummer, tillräckligt vaken för att komma ihåg det som jag skrivit men utan att drömma vidare. Jag brukar nästan aldrig annars komma ihåg drömmar så bra som den här, och det är möjligt att jag glömt vissa fragment ur den. Folk får gärna ge sig på att försöka tyda den.