Det finns en gammal medeltida legend som berättar om att när en alruna dras upp med roten ger den ifrån sig ett öronbedövande skrik, samtidigt som den svettas blod. Samma legend berättar att den man eller kvinna som drar alrunans rot ur jorden kommer att dö en kvalfull död lyssnandes till dess ondskefulla skrik.
Många metoder, för säker skörd av alruna, har presenterats av trolldomskunniga genom tiderna. En av de mest populära, och som inkluderar en egen hund, metoderna är följande:
Först ska jorden kring plantan lossas med en spade eller liknande redskap. Därefter binds ena ändan av ett rep kring hundens hals. Den andra ändan av repet fästs kring plantan. Hundens ägare bör stoppa bomull i öronen för att skydda sig mot plantans dödliga skrik. Hundens ägare får därefter locka till sig hunden, helst med en bit mat. Medan hunden rusar mot sin ägare dras plantan ur jorden. Hunden dör då ögonblickligen av det hemska skriket.
Hundens död troddes ge alruneroten de övernaturliga krafter som ansågs skydda ägaren från t.ex. demonangrepp.
För den som inte vill offra sin hund vet den grekiske läkaren Theofrastos (ca 370 - 285 f. Kr.) på råd.
Först skall man med kniven rita tre cirklar på marken runt växten. Med ansiktet vänt mot väster kan man sedan skära av den översta biten av roten. Därefter frilägger man mer av roten. Men innan man skär bort den sista biten skall man dansa omkring den och läsa upp så mycket man kan om älskogens mysterier.
Dock har också hörts kritiska röster, t.ex. från läkaren John Gerard (1547 - 1607) som i sin örtabok (utkom 1597) redogör för vidskepelsen kring alrunan.
Han skrev i sin bok att han och hans tjänare grävt upp, planterat och planterat om en stor mängd alrunor, men aldrig någonsin kunnat se någon likhet med vare sig man eller kvinna hos dem. Han skriver om att alrunorna ibland har en rak rot, ibland två och ofta sex eller sju sidorötter som går ut från den stora huvudroten. Precis på det vis som naturen formar alrunor liksom den formar andra växter.