normal
Vita Näckrosens magiska gåva till Dig
Hjälper Dig att återfinna den rena kärnan som finns i Ditt hjärta.
Ger starka andliga vibrationer.
Ingår i Ritual Mot Mensdepp och Näckrosritual.
UPPHOVSRÄTT ©
Enligt lag om upphovsrätt av den 30 december 1960 är ändringar eller omskrivning av innehållet i denna text, helt eller delvis, förbjudet utan medgivande av författarinnan Zorna, eller Zornas Utbildnings Centrum. Förbudet gäller även varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering eller bandinspelning.
normal
Vit Näckros
N. Hvid Nökkerose. F. Lumme.
Till de märkligaste företeelserna inom ett lands växtvärld höra dess näckrosor. De äro äkta vattenörter men till blommornas storlek och prakt bland de främsta i floran - i Skandinavien hava de vita näckrosorna den största blomman av alla vilda växter - och det ej minst fängslande draget i deras förekomst är dblommornas och de stora, flytande bladens vaggande lib på sjöarnas, åarnas och älvarnas yta, dit de skjuta upp från den ofta på stort djup gående och i bottenslammet gömda stammen.
Stammen hos Nymphæa är en horisontal-jordstam, som uppnår en diameter av 1 - 2 dm. Varje vår uppsänder den blad och blomskaft (eller 1-blommiga stänglar) så tidigt, att de i grunt vatten växande näckrosorna kunna blomma redan med juni månads början. Utmärkande för blomman äro fyra foderblad med grön undersida och vit översida, men ett stort antal kronblad i spiralställning eller rosettlik ordning. Ståndarna äro talrika och av olika gestalt i samma blomma, ty de yttersta likna små kronblad med tcå korta ståndarmjölsäckar i spetsen, de innersta däremot äro rent ståndarlika med smal sträng och lång, smal, tvårummig ståndarknapp, och de mellersta utgöra övergångsformer mellan dessa båda ytterligheter. I Nynphæa-blomman har man därjör det påtagligaste bevis på ståndarnas bladnatur, till följd varav man talar om en blommas ståndarblad med lika fullt skäl som om dess fruktblad (nr 177). - I mitten av blomman ser man det stora kretsrunda, stjärnlikt mångstråliga märket, som är mer eller mindre konkavt genom strålarnas eller flikarnas uppåtkrökning, fig. 4. I märkets fördjupning ses blomaxelns översta spets i form av ett knapp- eller klubblikt organ.
Att angiva vad art är eller definiera detta begrepp, stöter på flera svårigheter, och ingen fullt giltig definition kan ännu lämnas. Däremot är det i de flesta fall ganska lätt att igenkänna en viss art, t. ex. blåsippan, konvaljen, gullvivan, ty arten bör ju omfatta alla de individ, som genom sina kännemärken visa sig vara av samma slag. Man härvid kan man dock stundom komma till korta, och det av två skäl. Det ena är, att en mängd arter vid närmare påseende befinnas ej hava fullt konstanta kännetecken (arten är variabel , den övergår utan gräns i andra arter, den omfattar en formserie o. s. v.). Det andra skälet är svårigheten att i ett särskilt fall komma underfund med, vilka kännetecken som äro nog väsentliga och oföränderliga att duga till artkaraktärer. (Det är t. ex. mycket vanligt, att storleken hos vissa organ varierar, särskilt blomman och frukten, eller att kronbladens färg och teckning växlar, men detta är oftast oväsentliga och tillfälliga förändringar, som ej kunna rubba artens gränser).
Exempel på dessa svårigheter erbjuda de vita näckrosorna. Linné, som i allmänhet gav sina arter en ganska vid omfattning, ansåg våra vita näckrosor för en enda art, Nymphæa alba. Sedermera har man funnit, att dessa växter i n. Europa äro så mångformiga med avseende på en del mindre i ögonen fallande karaktärer, att de utgöra flera arter (ehuru i en annan mening än Linnés artbegrepp), och den i Sveriges vattendrag så allmänna vita näckrosen omfattar enligt vår nuvarande kännedom tcå mycket närstående arter med något olika geografisk utbredning, en sydligare (och växtligare), alba , och en nordligare, candida . Den förra är ensam förhärskande inom Götalands fyra sydligaste landskap samt Dalsland, Öland och Gottland och går i norr till Mälartrakterna; den senare finnes i det övriga Sverige ända upp i Lappland. Dock äro båda dessa arter tämligen variabla i riktning mot varandra, och gränsen är därför stundom svår att uppdraga. Det påtagligaste skiljemärket dem emellan är foderbladens form; de äro smalare hos alba (avlånga eller lansettlika, tavl. 181, fig. 3), men bredare hos candida (smalt äggrunda, tavl. 181, fig. 2). Vidare är fruktämnet hos alba av klotrund eller kort cylindrisk form, men oftast bredare upptill än nedtill, hos candida äggformigt och således upptill smalare, tavl. 181, fig. 4. Även frukten är normalt mera rundad hos alba , men äggformigt hos candida .
Nymphæa-blomman har svag men frisk vällukt (något lik de s. k. terosornas) och besökes av flera insekter för ståndarmjölets skull (skalbaggar, humlor). Troligen är den därjämte att räkna bland honungsblommorna, ty det skålformiga märket avsöndrar redan vid blomningens början en svagt sötaktig vätska, som stundom är så riklig, att den når upp till spetsarna av märkets består däri, att märket har höggula strålar men mitten prydd av en mörkt purpurröd stjärna; hos andra former är hela märket gult.
Fröspridningen tillgår så, att frukten, som är ett stort, mångrummigt bår, på hösten sönderfaller i flera delar, som ruttna sönder eller upplösas, så att fröna bliva fria. Kring varje frö sitter ett mjukt, slemmigt hölje, som genom inneslutna gaser liksom med en simblåsa, fig. 5, håller fröet flytande. Fröna kunna därför länge driva omkring på vattenytan, tills de slutligen vid fröhöljets sönderfallande sjunka till bottnen.
Av båda arterna (candida och alba) finns i Sverige en varietet med rosenröda eller purpurröda kronblad, nämligen i sjön Fagertärn i s. Närke och ett par sjöar i Västergötland, alla belägna på Tiveden. Därigrån hava de utplanterats till en mängd enskilda och offentliga trädgårdar inom och utom Sverige. Nymphæa-arter äro kända från nästan alla jordens länder, även de hetaste. Bland dem finnas många med purpurröda, gula, blå och violetta kronblad.
