Hos styvmorsviolen äro Viola-släktets båda färgserier, violett och gult, förenade inom samma blomma, och dess färger äro här tillika underkastade talrika variationer. Den vanligaste färgsammanställningen är violett, gult och vitt, ett tretal, som givit anledning till namnet tricolor. I den äldsta botaniska litteraturen (på 1500-talet) avbildas denna växt under namnet herba tritanis, som av äldre svenska författare före Linné översättes med Helga Trefaldighets blomma. De två översta kronbladen äro vanligen starkast färgade (purpurvioletta), de två sidoställda antingen ljusare violetta eller gulvita; det nedåtriktade, sporrbärande är mest variabelt, stundom helt och hållet höggult, eller gulvitt, vitt o. s. v., stundom blåviolett, men alltid, hur dess färg än växlar, oföränderligen utmärkt av en liten klart gul fläck strax framför utgången till sporren, det ställe, dit de sju svartvioletta honungstecknen peka. Detta gula honungsmärke blir alltså -- för att citera den vetenskapsman, som utrett de talrika svenska underarterna, varieteterna och formerna av Viola tricolor -- en ledstjärna för insekterna vid deras för befruktningen så betydelsefulle blomsterbesök, och synes hava nått en sådan grad av motståndskraft mot alla växlingar i de yttre levnadsförhållandena, att den ej låter sig av något undanträngas. Däremot kunna de svartvioletta honungsstrecken någon gång saknas. Den på tavl. 227, fig. 1, avbildade formen är f. versicolor Wittr. (den färgskiftande): den nyutslagna blommans alla kronblad äro gulvita, därefter bliva de översta blekvioletta, och efter ännu ett par dagar, eller i blomningens sista skede, äro alla kronbladen mörkt violetta. Denna form är en av de allmännaste i Skandinavien från Skåne till Finnmarken.
De flesta formerna av V. tricolor finner man på ängsbackar, på klippavsatser och på de av sparsam jord och mossa täckta låga berghällar, som i mellersta Skandinavien så allmänt träda i dagen såväl inne i skogarna, som på slättbygden bland åkrar och gärden. Styvmorsviolerna gro därstädes under sensommaren och hösten, övervintra och börja sin blomning tidigt på våren. Blomningen varar så länge de finna tillräcklig fuktighet på dessa lokaler; under sommaren avtar den därför oftast i kraft eller upphör, men en del ses åter i blomning under sensommaren och hösten, under blid väderlek t. o. m. under vintern. De insekter, som besöka blomman, äro förnämligast fjärilar, humlor och bin.
Viola tricolor får lätt större, färgrikare och mer eller mindre sammetslika kronblad, då den förirrar sig till gödslad mark. Den är därför tacksam att odla och planterades i Sverige redan på 1600-talet. Den har haft en stor betydelse som första upphovet och själva grundstocken till de odlade penséerna , som ju höra till våra oumbärligaste trädgårdsblommor. De underverk av hortikultur, som pensé-odlingen i våra dagar kan uppvisa, utgöras ännu delvis av denna arts avkomlingar (kulturformer, hybrider), men delvis också av andra arter och deras hybrider, företrädesvis de välluktande Viola lutea Huds. och cornuta L. (mell. och s. Europas bergstrakter).
Åkerviolen, V. arvensis , tavl. 227 B, har nästan alltid små, oansenliga blommor med vita eller gulvita kronblad; honungstecknen äro dock desamma som hos V. tricolor. Arten ansågs av Linné för en varietet av V. tricolor. Dess arträtt är säker och grundar sig ej blott på kronbladens färg och ringa storlek, utan på flera kännetecken från befruktningsdelarnas finare byggnad, som dock ej kunna tydligt ses med obeväpnat öga. Av dessa kännetecken visar tavl. 227 olikheten hos de båda arternas s. k. pollenmagasin. Vid ingången till sporren, innanför det gula honungsmärket, ses en liten ränna, som framtill vidgar sig til en grop och på båda sidorna kantas av fina, täta hår. Här avlagrar sig de ur ståndarknapparna fallande ståndarmjölet och magasineras för att ligga i beredskap att bortföras av insekter (jfr Polygala, tavl. 222, fig. 4). Denna ränna är framtill öppen hos V. arvensis, fig. 4, men ser ut att vara avspärrad hos V. tricolor, fig. 2, emedan hår från sidorna mötas framför dess ingång. Åkerviolen finns i många varieteter och former upp till lappmarkerna och Finnmarken. De tillhöra dels vildmarken, där de liksom V. tricolor växa på berghällar, klippterasser och liknande ställen, dels äro de allmänna på odlad jord. V. arvensis har något större fröhus än V. tricolor och en ofantligt stark fröproduktion. Den å tavl. 227, fig. B, 3, avbildade växten är underarten patens Wittr., igenkänd på de långa foderbladen, av vilka det översta är framböjt över blomkronan.
Den blommande örten av dessa arter har tillhört farmakopén; den utgör (både tagen som dekokt och vid utvärtes tvättning) ett medel mot det besvärliga ansiktsutslaget mjölkskorv hos späda barn. -- Folknamnet styvmorsblomma syftar på det av blomhyllets symmetri förorsakade förhållandet, att det nedersta kronbladet stöder sig på två foderblad, styvmodern sitter på två stolar; de två översta bladen äro styvbarnen, som få sitta på en och samma stol, och sidokronbladen äro de egna barnen, som hava var sin stol att sitta på.