Rättfärdigande av Gud
(Teodicé av gr. theos, gud, dike, rätt)
Redan Plotinos och därefter Augustinus grubblade över detta problem. Inom den kristna världen stöder man sig på Leibnitz som i sin tur övertagit Augustinus förklaring.
I sin Essais de theodisée från 1710 försökte Leibniz besvara frågan hur en allsmäktig skapare kunde tillåta sin världs ondska och lidande. Han kom fram till att världens ofullkomlighet var nödvändig från metafysisk synpunkt; denna värld var den bästa av en mängd möjliga världar och det onda i den skulle inte tolkas som en brist utan som en chans till förverkligande och fullkomning.
Ett tredje svar hade den grekiske kyrkofadern Irenaeus på 100-talet. Han menade att det onda var nödvändigt för att verkliggöra det goda i människan. Under mognadsprocess och växande måste människan igenom det smärtsamma för att kunna använda sig av de möjligheter som finns. Denna tanke anammades senare av tänkare som Hegel medan Kierkegaard hade åsikten att det inte finns historiskt rättfärdigande av människans lidande.