(Publicerat i boken)
Bokens författare berättar på ett medryckande sätt att skrivandet av denna bok varit en svindlande resa - ett försök från hans sida att lägga ett fascinerande pussel.
Jag har läst manuskriptet med stort intresse; delvis också med beundran. Det är en prestation värd att erkännas, att på sin fritid samla in så mycket kunskap utan att ha haft förmånen att kunna utföra arbetet på betald arbetstid. Han har satt sig in i en synnerligen motsägelsefull och rikt facetterad problematik.
Göran Brusewitz har använt åtskilliga år för sin uppgift och förkovrat sig på ett professionellt sätt genom att besöka många forskarkongresser och genom att etablera ett nätverk av kontakter med forskare, institutioner och enskilda entusiaster.
Efter att ha läst hans bok får jag ett klart intryck av att detta kommer att bli den ledande boken på området på svenska språket, under slutet av 1990-talet och en bra bit in på 2000-talet. Man slås av hans betydande encyklopediska beläsenhet och hans entusiasm.
Hans ärliga försök att inta en vidsynt och i stort sett objektiv hållning är aktningsvärda. Det framgår dock rätt tydligt att hans vetenskapstro i vid bemärkelse är förankrad i ett idealistiskt synsätt.
Bland bokens förtjänster bör speciellt framhållas att den är skriven på ett lättfattligt sätt och dessutom berikad med ett imponerande antal referenser, i de flesta fall relevanta i förhållande till de behandlade ämnena.
Vad jag saknar i boken (vilket jag snarast uppfattar som ett uttryck för att få parapsykologi att framstå som så respektabel som möjligt) är att han inte tar upp de rätt många fuskskandalerna på området, uppdagade under främst 1970-talet. Författaren klagar över trollkarlen Randis misstro och förföljande av parapsykologer. Mot bakgrunden av fuskskandalerna på området tycker jag emellertid att Randi spelat en delvis positiv roll för självsanering inom parapsykologin. Det var rätt beklämmande att vid Utrecht-kongressen 1976 finna att några av de mest kända parapsykologerna ifråga om fältundersökningar försökte övertyga trollkarlen Ulf Mörling som i sin trolleriföreställning simulerat paranormala fenomen måste vara ett medium utan att veta om det.
Något som ofta skrämt mig är forskarnas tendens att finna (och rapportera) resultat som de av opportunistiska eller ideologiska skäl eftersträvar. Detta gäller i stor omfattning inte bara inom parapsykologin utan inom mjuk-data vetenskaper överhuvud.
Varseblivningen och vårt intellekt söker sortera och gestalta våra upplevelser och iakttagelser, att finna mönster. Detta är ofta en tillgång och ibland ett uttryck för kreativitet, men denna holistiska tendens kan ibland bringa oss att se meningsfullheter som säger mer om iakttagaren än om det vi försöker iaktta. Det kan resultera i att vi övertolkar observationer som samband om de ibland inte kan kritiskt testas och i grunden kan vara skenbara.
Jag är också angelägen att påpeka det pragmatiskt, psykologiskt och vetenskapsteoretiskt rimliga i att extraordinära påståenden rimligen bör kräva större bevisbörda än triviala påståenden om ofta i detaljer välkända förhållanden, speciellt om dessa kan utsättas för ett falsifierande test. Betydelsen av att ha en kritisk men öppen inställning betonas ofta av författaren. Det låter bra, men i en del avseenden har nog författaren och jag lite olika åsikter om vad det innebär att vara kritisk.
Emellertid är jag glad att få gratulera Göran Brusewitz till att ha skrivit en intressant och engagerande bok som i stort framstår för mig som saklig och angelägen.