Presentation
Jag är nog en ung flicka i de mångas ögon, men ändå tror jag att en del inser att jag är gammal i mig själv. Jag har inte upplevt en massa spännande och speciella saker, men lär mig ändå. Genom att tittat på hur världen är uppbygd ser man en massa mönster och de mönster kan i sin tur formas till nycklar: nycklar till kunskap som ger svar.
Jag har diabetes typ 1 (barndiabetes) och genom det har jag tvingats att acseptera vissa saker.
Under mina barndoms år levde jag i en drömmvärld, det var knappast så att alla drömmar var lyckliga men hur som helst gjorde de mig trygga. När jag fick min sjukdom var jag 10 år och drogs då upp ur min egna värld och en vuxens ansvar lades på mina axlar (snyft,snyft,ha,ha). Det var först då jag verkligen började se mig omkring och förstog att världen värkligen satt ihop på det mest raffinerande sett. Redan när jag var fyra började jag att förstå, förstå det som var viktigt: nämligen det faktum att det är balans som upprätthåller vår jord, vårt universum, alla de andra världar som fins. Så jag tvingades att inse en del saker för snabbt och jag tror att i stället för att intellektet skulle växa inn i ens kropp gick jag bakvägen.
Jag anser att det inte fins någon rättvisa eller dess motsatts, så jag tror att man kan säga att jag förlitar mig på ödet. Men tro nu inte att jag bara sätter mig ner och väntar på bättre tider, nej om världen skall vara i balans krävs det att man gör saker, bra eller dåligt det spelar ingen roll.
Estetiskt är det som vidgar ens vyer, ger en hopp, ider och lungn...
Det har hjälpt mig så.
love m.m.e