Ibland stöter man på märkliga fenomen. Som det här med att sälja kunskap. Visst, vi går på kurser och seminarier. Vi lyssnar på föredrag och deltar i workshops. Och inte minst läser vi böcker och tidskrifter för att lära oss något och utvecklas, ta till oss någon annans kunskap. Och vi betalar för oss. Självklart är det så att vi betalar för den tid som föreläsaren eller kursledaren lagt ned för att vi ska få ta del av den kunskap han eller hon vill förmedla. Det gäller både förberedelsetiden och den direkt avsatta tiden som han ägnar oss sin uppmärksamhet. Sedan kan det variera ganska kraftigt hur mycket vi måste betala för informationen.
Men det är inte i första hand pengarna jag tänker på när jag talar om att sälja kunskap.
Det förhåller sig ju ofta så att någon anser sig äga ensamrätten till en viss speciell kunskap. Om någon annan gör anspråk på att vilja förmedla den vidare så kommer kritiken strax. Ja, inte bara kritik. Rättsprocesser kan startas för att visa hur rätt man har och hur felaktigt den andre beter sig som ger sig in på en annans område. Ja, de har kanske till och med gått samman med andra som de anser kunna ha del av rätten och bildat ett förbund. De har satt upp ett regelverk för hur undervisning inom deras specialområde måste gå till. Och utomstående utövare göre sig icke besvär att praktisera undervisning inom ämnet. För då utsätts de för granskning och underkänns. Ju större namn organisationen har skapat sig, med desto större kraft anser de sig kunna hävda sin exklusiva rätt. Låter en aning despotiskt kan man tycka. Ser man rätt på saken så är det väl mycket som ser ut så här i vårt samhälle. Vem har skapat alla dessa monopol och hur kom monopolet att tillfalla just dem som sitter på det?
Men hur är det egentligen? Lär vi oss inte hela tiden? Lär vi oss inte av varandra, eller borde åtminstone göra det? Dagligen och stundligen tar vi till oss erfarenheter i vårt umgänge med andra människor. Men när kunskaper växer till en metod finns också en risk att den kan utvecklas till en doktrin.
Så jag frågar, kan man verkligen ta patent på kunskap?
Låt oss säga att jag har lärt mig någonting som jag sedan vill lära ut till andra. Kanske jag också gör det: undervisar om min kunskap. Några tar den till sig och sammanfogar den med sina egna kunskaper som växer och utvecklas. Någon går sedan vidare och fortsätter lära ut vad han i sin tur har lärt sig och förenat med sina egna insikter. Men det som jag lärde ut lyser också fram i denna undervisning. ¨Så bra¨, tänker jag, ¨kunskapen lever vidare - och utvecklas¨. Eller tänker jag så? Nja, det är här märkligheterna kommer in. Det är nu som hindren ställs upp, motståndet gör sig gällande, rädslan börjar ta form. För är det inte annat än rädsla när jag missunnar eller försöker hindra någon från att lära ut ¨min¨ metod? Rädslan för att inte jag själv får uppmärksamheten - får credit för en teori som jag anser vara min egen. Även om den utvecklats genom just en sådan kedjereaktion som skissades här ovan. Eller är det rädslan för att någon annan ska stjäla en affärsidé som de tjänar på och kanske konkurrerar ut mig med? Men då är jag väl fel ute? För vad ville jag med kunskapen? Var det bara en handelsvara, eller ville jag att andra skulle få glädjas av samma insikter som jag själv ansåg vara så värdefulla. Ja, är det som det sistnämnda så lever ju kunskapen vidare - införlivas och utvecklas i andra människors medvetande. För det var väl så det var tänkt? Egentligen.
Lärdom
Att med olika medel lära sig mer.
Alias: inlärning
normal