N. Flismegras. F. Rohto-tädyket.
B. Teveronika, Veronica chamædrys L.
N. Katauge. F. Nurmi-tädyke (ängs-lungört).
Släktet Veronica (nr 114-117) är i norden tämligen artrikt och innefattar mest smärre örter med täcka, blå eller blekvioletta blomkronor och 2 ståndare. Blomman utgör en modifikation av skrofulariaceernas typ, analog med den, som inom Labiatæ finnes hos Mentha och Lucopus (nr 88, 89), ty såsom fig. 2 och 5 visa, är kronan 4-flikig, emedan överläppens två flikar sammanvuxit till en enda, som ej är väsentligt olik underläppens tre flikar; vidare är äved fodret 4-flikigt, fig. 3, emedan den bakersta (eller översta) fliken försvunnit, och av ståndarnas krets kvarstå blott tvenne.
Ärepris är ett namn, som vi fått av det tyska Ehrenpreis, en lovordande benämning, som man även trott sig finna i namnet Veronica (ifall detta skall anses sammandraget av vere unica, den i sanning makalösa). Det är naturligtvis växtens påstådda fröeträde i dess nytta för människan, som man sålunda velat framhålla. Veron. officinalis är bitter och lindrigt sammandragande och var förr en apoteksväxt. Den användes ännu i vissa trakter av Europa som surrogat för kinesiskt te (bladen hava t. o. m. länge gått under namnet europeiskt te). Bladen av Veron. chamædrys lämpa sig dock, såsom mindre sammandragande, bättre till teberedning, varav denna arts svenska namn teveronika har uppkommit. De ovanligt vackra blommorna hos denna art kunde förleda oss att tro, att vårt språk skulle äga ett självständigt namn på en så allmän och prydlig blomma. Så är dock icke fallet. Det är sällsynt, att våra förfäder givid de cackraste växterna namn, som syfta på deras fägring, varemot nyttiga eller farliga växter ofta kunna glädja sig pt en hel rad namn, som emellertid såväl till sin betydelse som sin ludelse kunna vara tämligen prosaiska och osköna. Där växtens utseende varit bestämmande för namnet, har folklunnet oftare fäst sig vid det komiska, löjliga eller anstötliga i växtens form, färg och lukt, än vid de motsatta egenskaperna. Till följd därav sakna sådana växter som tusensköna, linnea, förgätmigej m. fl. ett inhemskt och urgammalt namn, som vi skulle vilja anse passande, ty deras mer eller mindre sällan begagnade folknamn tyckas vara hemmagjorda i nyare tider. Icke ens namnen ros och lilja äro här inhemska, utan från latinet införda i svenskan liksom i så många andra europeiska språk. Om också fantasien i forna tider tog hand om mång växters namngivning, så var sällan en estetisk hänförelse därvid med i spelet, varför också äldre växtnamn ofta hava en torr och sansad prägel med en liten ansats av övertro och vidskepelsem t. ex. näckros, trollbär, blågull, blåklocka, mansblod, jungfru Marie hand o. s. v. Vi få dock ej förgäta, att de nordiska språken äga en verklig skatt i en mängd urgamla växtnamn av stor kraft, enkelhet och välljud, till stor del enstaviga, däribland namnen på buskar och träd.
Båda de föreliggande Veronica-arterna äro allmänna på torrängar och skogsbryn genom nästan hela Skandinavien och Finland. De växa till stor del nedliggande och bilda mattor av blomlösa skott. Veron. officinalis är jämte brunört, revsmörblomma, vitklöver och nägra andra förtjänt att få innästla sig på gräsplaner, ty dessa bliva därigenom mycket fasta och hållbara. Denna art har långvarig blomning, nästan hela sommaren. Veron. Chamædrys däremot har sin lysande, oändligt färgfagra blomning förlagt dill en kort tid av några veckor under högsommaren, och är således i detta avseende strängt periodisk.