År 1911 började mediet Eva Carrière att framkalla andeansikten, som hon lät läkaren A von Schrenck-Notzing fotografera för publicering i sina böcker. Efter kroppsvisitering satt Eva mellan en halvtimme och tre timmar i kabinettet, och gav under den tiden ofta ifrån sig stönande och kvidande ljud. Därefter visade hon upp ansikten av det här slaget. Schrenck-Notzing ansåg dem vara materialiserad andesubstans och kallade dem ektoplasma.
År 1914 påpekade en Miss Barkley i en tidningsartikel att ektoplasma-ansiktena hade en förbluffande likhet med bilder som hade varit publicerade i tidskriften Le Miroir. Hon hävdade att andarna var just tidningsurklipp, men Fröken Eva preparerade huvudena före varje seans, och försökte göra dem oigenkänliga. Ett renrakat ansikte dekorerades med skägg. Gråa hår blev svarta lockar... Ovan till vänster ser vi ett av andeansiktena, tillsammans med en tidningsbild av skådespelerskan Monna Delza. Till höger jämförs ett annat andeansikte med en tidningsbild av hennes kollega Mme Leconte.
Bildernas sjaskiga utseende berodde enligt trollkonstnären Harry Houdini, som också studerat fallet, på att Eva gömde dem genom att svälja dem. Det myckna kvidandet i kabinettet uppstod enligt honom när hon försökte fa upp bilderna.
Schrenck-Notzing lät sig inte övertygas av Miss Barkleys artikel. Han lät dock bilderna byta namn från ektoplasma till ideoplaster, och hävdade att de var materialiseringar av Evas minnesbilder från tidningsbilder hon hade sett.