Ursprungligen ur Sökaren nr 7, 1976.
På tröskeln till det okända var den sista bok som Sir Arthur Conan Doyle skrev. Han blev ju känd som författare av detektivromaner med Sherlock Holmes som huvudfigur. Men mot slutet av sitt liv fick han en spiritistisk övertygelse, och det är om spiritistiska fenomen som hans sista verk handlar. Det första kapitlet har rubriken Den gåtfulle Houdini.
Harry Houdini hette egentligen Eric Weiss och var född 1874 i Wisconsin, USA, som sjunde sonen till en judisk rabbin. Han var. skriver Conan Doyle, en av de märkligaste människor som någonsin levat och går till historien vid sidan av sådana personer som Cagliostro, Chevalier, D'Eon och andra.
Houdini var den kanske skickligaste trollkarl som funnits. Arthur Conan Doyle berättar: I Leeds instängdes han av tunnbindare i en bryggartunna, men han var snart ute ur densamma. I Krupps verkstäder trotsade han hela ingenjörskåren, som konstruerat en speciell uppsättning bojor åt honom. De hade inte bättre tur än andra. I Moskva instängdes han i den fångvagn, som användes vid fångtransporterna till Sibirien, men tog sig ut ur densamma. Den 2 dec. 1906 hoppade han från Old Belle Isle Bridge i Detroit, starkt fjättrad med handbojor, och frigjorde sig från dessa under det iskalla vattnet, som med säkerhet skulle förlamat varje annan människas lemmar. Den 28 aug. 1907 kastades han ut i San Francisco-viken med händerna bakbundna och med en 75 skålpundsvikt fästad vid kroppen. Han led ingen skada. Han försvann ur en med hänglås försedd postsäck, tillhörande postverket, liksom så många paket gjort före honom. Slutligen slogs han i bojor, fastbands inne i en låda och nedkastades i East River i New York, men överlevde även detta.
Men var Houdini verkligen en trollkonstnär som arbetade med naturliga trick? Conan Doyle hävdar att många av Houdinis konststycken inte kan förklaras på normalt sätt. Han hade nog i verkligheten mycket starka mediala krafter, menar Doyle. Och Houdini visade många gånger privat ett positivt intresse för spiritismen, både för fenomenen och ande-tolkningen, och han deltog i åtskilliga seanser. Ändå framträdde han som spiritismens och mediernas värsta fiende i sin tid. Från scenen, i böcker, i tidningsuttalanden angrep han häftigt, och ofta osakligt, spiritismen_och fick stora rubriker i tidningarna för detta, en uppmärksamhet som tilltalade hans enorma fåfänga.
Sir Arthur Conan Doyle lärde känna Houdini och skriver att denne var en fascinerande människa med de mest motsägande karaktärsdrag han någonsin påträffat. Houdini hade både goda och dåliga sidor. Mod ägde han. Ingen har någonsin utfört, eller kommer med all sannolikhet att utföra sådana oförvägna vågstycken som han. Han påstod att alla hans fantastiska uppvisningar hade en naturlig förklaring. Men Doyle tror inte på denna försäkran, utan menar att det nog fanns ett visst psykiskt element hos honom. Så t ex berättade han, enligt Doyle, att en röst, helt oberoende av hans eget förstånd eller omdömesförmåga, befallde honom vad han skulle göra och hur han skulle göra det. Så länge han lyssnade till denna röst, var han säker. 'Allt förefaller lika lätt, som att hoppa ned från en gunga', sa han till mig, 'men jag måste invänta röstens befallning. Jag står där, innan jag gör hoppet, och söker hålla tillbaka den feghet, som finns inom varje mänsklig varelse. Så hör jag rösten och hoppar. En gång hoppade jag på eget beråd och bröt nästan nacken av mig.' Detta yttrande närmade sig mer en bekännelse än något, jag någosin hört från honom, om att något psykiskt moment var väsentligt för alla hans konststycken.
Houdini var nog mer än en vanlig trollkarl _ det säger Conan Doyles sunda bondförstånd.
Doyle berättar:
Han kunde, och gjorde så oupphörligt, gå direkt ut ur varje fängelsecell, i vilken han innestängts. I Washington placerades han i den cell, där Guiteau, Garfields mördare, hade hållits fängslad, men han var snart ute i det fria._Ibland hann fångvaktaren knappast komma ut i korridoren, innan fången var i hans hälar. Det fordras en viss lättrogenhet för att vilja påstå, att detta var ett konststycke i ordets vanliga betydelse.
Handbojor kunde lika gärna tillverkats av gelé, så lätt kom han alltid ur dem. Han slogs i bojor i Scotland Yard och placerades bakom en skärm, varifrån bojorna kastades fram och han därefter steg fram som en fri man. Sådana saker kunde han utföra på några ögonblick.
När Houdini en gång befann sig i Holland, förmådde han därvarande korgmakare att fläta en korg runt honom. Härur lyckades han dock ta sig ut. Senare inneslöts han i en förseglad papperspåse och kom även ut ur denna, lämnande påsen i oskadat skick. Han lät sin kropp frysas in i ett isblock och kom ut därur. En, som har försökt sätta hans konststycken inom det normalas gränser, gjorde detta med att säga, att han utförde sina konststycken 'genom att nedbringa sin periferi som inledning till en dynamisk expansion' _ vad nu detta kan betyda. Han begravdes sex fot under jorden i Kalifornien och kom upp därifrån oskadad, fastän det icke sades genom vilken dynamisk expansion detta utfördes.
Naturligtvis vet jag, att Houdini ägde en ovanlig fingerfärdighet. Allt som kunde utföras inom det området, kände han till. På så sätt förbluffade han sin publik genom att förena företeelser, som nätt och jämnt låg inom dess uppfattningsförmåga, med saker som låg långt utom densamma. Jag vet också mycket väl, att det finns vissa konstgrepp i samband med instängande i lådor, fängslande med bojor och inneslutande i påsar. Men dessa är inte att jämföra med Houdinis prestationer. Jag kommer att hysa annan åsikt, när jag själv får se några av hans yrkesbröder kastas ned från London Bridge, inlagd i en låda. En stackars människa i Amerika trodde motsatsen och hoppade därför på nämnt sätt ned i en flod i västra Amerika, och en annan gjorde detsamma i Tyskland. De ligger fortfarande kvar på botten av respektive vattendrag!
Doyle menar att Houdini kanske, fastän han själv inte var riktigt medveten om vad som skedde, kunde dematerialisera sin kropp och sedan åter materialisera den i närheten. Det såg ut att vara konststycken, men rörde sig i verkligheten om ett övernaturligt skeende.
Stöd för att det var något övernaturligt med Houdinis prestationer finner Doyle i vissa uttalanden som tillskrivs denne. Doyle citerar t ex sin vän kapten Bartlett, som redogör för ett samtal med Houdini:
'Hur är det egentligen med Ert konststycke med lådan?' Ögonblickligen förändrades hans anletsdrag. Hans ögon var inte längre lysande, och hans ansikte föreföll tärt och härjat. 'Det kan jag inte berätta', sa han med låg, sträv röst. 'Jag vet det inte ens själv, och, vad mera är, jag har alltid fasat för att misslyckas, då skulle jag snart inte leva mer.'
Kapten Bartlett berättar om konststycket med lådan:
Koffertfabrikanterna i Bristol hade tillverkat en koffert och utmanat Houdini att använda denna. "Lådan eller kofferten var tillverkad av en tums plankor, spåntade och fogade, dubbelt så tjocka i båda ändarna. Den var hopspikad efter 'sillbens'-metod med tre tums spikar placerade på tre tums avstånd från varandra. Åtskilliga hål hade borrats i ena änden för att möjliggöra lufttillförsel, och lådan i sin helhet var noggrant och solitt tillverkad. Som jag sagt, var den en låda som han uppmanats använda, men det oaktat undersökte vi den noga och blev övertygade om, att här inte finns något knep under.
Houdini lade sig nu i lådan, under det att den utmanande parten steg upp på plattformen och spikade på locket med användande av tre tums spik. Lådan slogs sedan om med rep, varvid tre män drog tillsammans i repet. Under tiden ropade Houdini att det var mycket kvavt i lådan, sträckte ut ett finger ur ett av lufthålen och svängde fingret kraftigt fram och tillbaka.
Lådan övertäcktes därefter med ett tält, bestående av kopparstänger med en silkesduk över.
Inom nittiofem sekunder stod Houdini framför sin publik, andlös och med skjortan i trasor. Tillverkaren av lådan förklarade efter noggrann undersökning, i vilken vi själva deltog, att såväl låda som rep var i orubbat skick.
Var Houdinis påstående, att han inte visste, hur han kom ut ur lådan, endast en undanflykt, eller använde han övernaturliga krafter och dematerialiserade sig?"
Doyle citerar en författare, Hewat Mackenzie, en av de mest erfarna psykiska forskarna i världen:
"En mindre järntank, fylld med vatten, ställdes in på scenen, och i denna placerades Houdini så, att vattnet helt och hållet täckte hans kropp. Över tanken placerades ett järnlock, försett med tre haspar och hakar, och dessa fastgjordes ordentligt. Kroppen dematerialiserades sedan inom en och en halv minut, medan författaren stod alldeles över tanken. Utan att på något sätt rubba något av låsen förflyttades Houdini ur tanken direkt fram på scenen, drypande av vatten och iklädd den blå jersey-kostym, som han var iklädd, när har steg ner i tanken. Från den tid han steg ned i tanken, tills har trädde fram på scenen, hade en och en halv minut förgått.
Medan författaren stod helt nära tanken under dematerialisationens förlopp, kände han, att han förlopp rade en hel del energi, vilket ofta känns av de deltagande i materialisationsseanser, vilka äger överflöd på vital energi, emedan vid sådana seanser stora mängder psykisk kraft är nödvändiga. Denna förvånansvärda manifestation av ett av naturens mest tydliga underverk betraktades antagligen av publiken som ett mycket skickligt konststycke."
Men om nu Houdini, som Doyle tror, inte var någon vanlig trollkonstnär, utan en människa i besittning av extraordinära psykiska krafter kanske i samarbete med andar varför underströk han då ständigt att allt han gjorde var naturliga trick fast han aldrig avslöjade hur han gick tillväga och varför angrep han våldsamt spiritismens medier för bluff? Kanske förstod Houdini att det beundrande intresset för hans uppvisningar skulle minska, om han påstod att han ägde en psykisk kraft. Han ville framstå som en skicklig magiker, som uttänkte fantastiska knep med vilka han gjorde till synes övernaturliga prestationer. Om han förklarat att det rörde sig om psykiska skeenden, som han själv inte begrep, skulle han ha förvandlats från en framstående, välsedd och välbetald trollkarl till ett suspekt medium. Därför gjorde han allt han kunde för att göra troligt att det var egna trick som åstadkom alla uppvisningarna. Han visste också att många medier verkligen fuskade. (Det fanns affärer som tillhandahöll diverse material för falska seanser.) Ungefär så ser Doyle det.
Houdini dog 1926 (av brusten blindtarm). Doyle skriver att världen blev f attigare genom hans frånfälle. Det kan man hålla med om.