Den mänskliga kunskapsmängden dubbleras vart fjärde år säger en del beräkningar.
Detta skulle innebära att vi har lärt oss lika mycket de senaste fyra åren som vi gjorde under de tusentals åren innan! Och då ställer man sig ju frågan hur det var med mänsklig kunskap för så där ett par generationer sedan...
Det är Stefan Einhorn, professor vid Karolinska Institutet, som i en artikel i KI´s Bladet beskriver människans kunskapsutveckling.
Einhorn tar också upp de kategoriska uttalanden som görs om det som förefaller befinna sig bortom det vi kan utforska:
'Det hävdas till exempel att vi aldrig till fullo kommer att förstå hur medvetandet fungerar, att kunskapen om den eventuella existensen av andra universum är bortom det nåbara; för att inte tala om de metafysiska frågorna, som av många anses för alltid förpassade till trons område. Vissa problem förväntas därmed aldrig få sin rationella och vetenskapliga lösning.'
Einhorn ställer frågan var gränsen går för vårt vetande. Om vi en dag har löst allt oförklarat, eller om vi efter hand slår emot vetandets gränser så att det bortom för alltid kommer att ligga utanför människans kunskap?
Det rationella tänkandet kommer inte att kunna ge oss alla svaren. Redan på 30-talet visade matematikern Gödel att vissa frågor aldrig kan besvaras med en vetenskaplig formel.
Människans kunskapsutveckling kan inte förutses. Vetenskapen har existerat i c:a 300 år och enorma framsteg har gjorts. Men förutsättningen för nya landvinningar är att den tekniska och vetenskapliga utvecklingen inte leder till att vi förstör möjligheterna för allt mänskligt liv.
Einhorn tar också upp frågan om kunskap om livet och Gud:
'Och hur blir det när vi kommer in på frågor som Gud, livets mening och den eventuella tillvaron efter döden; kommer vi även att skapa förutsättningar att svara på dessa frågor? Tja, det enda vi kan säga säkert är att vi inte vet hur långt bort gränserna för vår kunskap går.
På samma sätt som vi med milt överseende betraktar 1800- talsmänniskans försök att förklara naturen kommer framtidens människor att betrakta oss som kunskapsmässiga analfabeter. Det bästa förhållningssättet är därför ödmjukhet.'